Har fyllt på med några nya ljudböcker från biblioteket:
Den här gången blev det tre relativt korta berättelser (4-6 CD). Jag har i år lyssnat igenom några riktiga monstertjocka böcker i ljudboksform (Vindens skugga, Snö…), så nu känns det skönt att bryta av med något annat. Helst hade jag velat lyssna på Niceville, men den fanns inte inne. Det här blir nog också bra!
”Sverige ser idag inte ut som det gjorde för 50 år sedan…” är en kommentar som sägs om och om igen i Bakhtiaris skarpa och underhållande (ljud)bok Kan du säga schibbolet?. Men det är inte sagt på allvar, utan som en slags pik till de svenskar som försöker att slå ett slag för mångkultur utan att egentligen ha en aning om vad de pratar om och utan att känna en enda ”blatte”(ett ord som de faktiskt envisas med att använda). Precis som i Kalla det vad fan du vill kommer ingen undan Bakhtiaris penna. Hon lyckas förmedla en bred bild över olika aspekter kring att vara invandrare eller att vara barn till invandrare.
I centrum står framför allt familjen Abbasi: Nouhsin, Mehrdad, och deras svenskfödda barn, Parisa och Baran. Nouhsin är deprimerad, något som ingen vågar prata om, och sjukskriven. Hon har svårt för svenskan, men umgås ändå med sin gamla SFI-lärare; en vänskap som är lite svår att förstå sig på faktiskt. Mehrdad är lärare och debattör och pratar en så perfekt svenska att folk blir besvikna när han är inbjuden till debattprogram. Han uttrycker kontroversiella åsikter om bilden av invandrare och folks ängslan för det som är svenskt. Hans åsikter om integration och mångkultur har närmast gett honom en rasiststämpel, trots att både han och Nouhsin har invandrat från Iran.
Parisa vill, mot sin mammas vilja, åka till Iran och fota för ett skolprojekt. Hon vill fota ”det riktiga Iran” – något som hon knappast vet vad det är. Till slut ger Nouhsin och Mehrdad med sig och släpper iväg Parisa, och Baran. Baran är mest av allt livrädd för Iran. Som hon har förstått det blir man piskad om man ertappas med ”för lite” slöja eller för tight kappa. Ingen vet vad de kommer att landa i för land. Det visar sig att de i Iran åker mer bil än i Sverige, kan se filmer som inte har haft premiär i Sverige än, och har möjlighet att gå på fest mest hela tiden. Parisa försöker att hitta rätt motiv för sitt fotoprojekt, men till sin besvikelse vill hennes släktingar bara visa gallerior, fester, glasscaféer. ”My God! Det här är inte Saudiarabien” är kusinens ständiga svar när Baran oroar sig över att bli tagen av polisen och Parisa försöker att bekräfta sin bild av ”det riktiga Iran”.
Men vad är egentligen ”riktigt”? Kan invandrare bo i en gigantisk villa i Oxie (fin stadsdel i Malmö) och ha städhjälp, som familjen Abbasi? Eller bor invandrare i Rosengård (lite ”sämre” stadsdel i Malmö) och ska de vara stolta över det? Är det ett ”blattealibi” att så många invandrare jobbar på radion (Bakhtiari gillar nog inte radiokanalen ”Min gata”…)? Kan Mehrdad verkligen vara rasist? Kan en vanlig, surig, busschaffis, bo med sin före detta svärmor, en iransk kvinna som röker som en borstbindare och knappast kan ett ord svenska, och faktiskt trivas med det? Kan en ung svensk akademiker från Stockholm åka till Malmö och prata om mångkultur och tillföra något nytt? Bakhtiari luftar många fördomar och lämnar läsaren med insikten att man kan kalla det vad fan man vill, men vi kommer aldrig att förstå varandra bättre, hur politiskt korrekta och försiktiga vi än är, om vi identifierar varandra utifrån den grupp vi skenbart ser ut att tillhöra. Det framstår som att den som har förstått mest i frågan om ”mångkultur” och integration är den lille svenske pojke, som emellanåt blir barnvaktad av Mehrdads inte precis svensktalande mor. Spelar roll! De pratar persiska och svenska lite som det faller sig.
Det här är en smart bok! Tankeväckande, kul och bra! Dessutom är den helt fantastiskt bra inläst av Sanna Persson-Halapi. Hon växlar skickligt mellan olika dialekter, brytningar och sinnesstämningar. Ljudboksutgåvan är också kryddad med lite ljudklipp där det passar. Välgjort!
Jag har verkligen fastnat för ljudböcker! Det dröjde ett bra tag innan jag provade en ljudbok, men när Unni Drougge la ut sin hemmainläsning av den självbiografiska romanen Boven i mitt drama kallas kärlek fick jag för mig att testa. Som inläsning kan jag nu för tiden förstå att den inte har så hög kvalitet (vid något tillfälle kommer hon till exempel av sig och börjar om). Det var ingenting som störde mig under lyssningen, tvärtom blev jag helt fast för ljudboksfenomenet och har nu alltid en ljudbok på gång. Just nu har jag Marjaneh Bakhtiaris Kan du säga schibbolet?, kanonbra inläst av Sanna Persson-Halapi, i lurarna. Det är bestämt en ny ljudboksfavorit..!
Nåväl. Det finns fler hemmainläsningar att få tag på där ute. Storytel har just nu ett projekt på gång där deras kunder får läsa in ljudböcker. Förhoppningen är att fler ljudböcker ska läsas in än vad som är fallet idag, då endast 20% blir inläst. Jag tycker att det är en kreativ och kul idé att engagera kunderna i att välja böcker och göra inläsningar. Har du testat Storytel? Jag har inte gjort det faktiskt, för jag brukar låna mina böcker på biblioteket istället, men det verkar onekligen vara en kul tjänst. De har alltså en betaltjänst för strömmade ljudböcker. När mina ljudböcker tar slut här hemma kanske jag ger det en chans. Har du testat? Tycker du att det funkar bra?
I dagarna släpper John Ajvide Lindqvist en zombieberättelse som e-bok och ljudbok. Den finns inte ens i vanlig bokform. Jag tycker att det är lite spännande att det verkar som att e-böckerna är på gång. För ett tag sedan Twittrades det dagligen om läsplattor (särskilt Kindle!) och nu är alltså Ajvide Lindqvist på tåget och släpper för enbart läsplatta/e-boksläsare.
Boken heter Tjärven, vilket alltså syftar på Tjärvens fyr, och boken lär vara en ”splattrig zombieberättelse”:
”Jag ville skriva en enkel historia. Jag ville skriva en rak monster-zombiehistoria. Inte med psykologiska förklaringsmekanismer för monstrena utan bara monster som är intresserade av att äta upp människor.”
Jag tror ärligt talat inte att den är något för mig (eller min mamma!). Jag tycker det bästa är när John Ajvide Lindqvist berättar om människorna, t.ex. den mobbade Oskar i Låt den rätte komma in, i vilken jag tyckte att det var fenomenalt hur han berättade om utanförskap och drog det till sin spets genom att låta en av huvudpersonerna vara en vampyr – en varelse som lever helt utanför samhället. Monster-/skräck-/fantasy-delen faller mig dock inte lika mycket i smaken, och det här verkar onekligen vara en bok där man har sparat in på människor/relationer/psykologi och dragit på med splattret. Dessutom är jag uppvuxen i en stad vid havet och därför tyckte jag att det var lite extra obehagligt att Ajvide Lindqvists Människohamn utspelade sig i just den miljön och jag tror inte att jag kommer att gilla miljöerna i Tjärven heller. Inte vill man väl känna igen sig i skräckmiljöer? Nåväl. Smaken är som baken… Och jag har alltså inte läst/lyssnat på boken, så jag har ingen anledning att döma den. 🙂
Här är en video där Ajvide Lindqvist själv pratar om boken:
”Den första svenska feministiska romanen” står det på framsidan till den här ljudboksversionen av Carl Jonas Love Almqvists lilla (ja, bara tre CD!) roman från 1839. Vem passar bättre som uppläsare än Gudrun Schyman? Jag tycker att hon gör det galant i alla fall.
Det går an är berättelsen om hur den självständiga och starka Sara träffar Albert, som är sergeant. De träffas på en ångbåt, på resa från Stockholm, och de kommer att göra sällskap resten av resan och ända hem till Sara. Saras mamma är änka, vilket möjliggör att hon och dottern får driva ett glasmästeri. För Sara är det ekonomiska oberoendet viktigt och hon är inte den som låter karlar eller andra bjuda henne på middag eller betala för henne i andra sammanhang. Hon håller inte bara hårt i det ekonomiska utan strävar också efter frihet även på andra plan, inte minst i relationer. Boken väckte faktiskt stor uppståndelse när den kom och det ansågs enormt vågat att Sara förespråkar att par lever ihop utan att dela på sina tillgångar och utan att formellt gifta sig. Att Albert är förälskad i Sara är uppenbart, men går det an att leva som Sara vill? Spoilervaning. Men ja: det går an!
Jag tycker att det här är en fantastiskt fin bok och sedd i sitt sammanhang är den oerhört intressant. Det är lätt att tro att vi idag lever i ett modernt och fulländat samhälle och att det på 1800-talet var ”rena 1800-talet”, men när jag läser/lyssnar på en bok som Det går an slås jag av hur högaktuell den fortfarande är. Det här är fortfarande en bok som man kan diskutera och som fortfarande är relevant.
Inspiration till Den befjädrade ormen fick Hans Alfredson när han läste Eirik Rödes saga, som handlar om när vikingarna fann Amerika. I boken har Alfredson valt att vända på det och berätta om hur det gick till när indianerna (i det här fallet Toltekerna) fann Europa. Researchen känns rigorös. Jag lyssnade på boken som ljudbok och kände mig tvungen att googla på den för att hitta namnen på karaktärerna och att döma av Wikipedia så flera av namnen de autentiska namnen på de gudomar som tillbads i den toltekiska kulturen (Quetzalcoatl – ”den befjädrade ormen” är en av dem) och på personer som varit betydelsefulla i den. Jag tror säkert att det Alfredson skriver om livet bland toltekerna också är baserade på fakta. Ytterst är det dock, som oftast med Alfredson, en bok med humor och värme. Den berättar om två tolteker ur olika sociala skikt och deras äventyr, långa resor och liv.
Jag tycker det är en trevlig liten bok, men någonting som tyvärr ofta drabbar sådana här ”faktainspirerade” skönlitterära böcker är att de ibland tappar fart i själva berättandet. Det finns t.ex. långa passager där Alfredsson berättar om vad de tog med sig på sina färder och vad de lagade för mat. Bortsett från det tycker jag tycker jag helt klart om boken. Jag har tidigare lyssnat på Lagens långa näsa, som också är en författaruppläsning av Alfredson. På sätt och vis tycker jag nog bättre om den tidigare genomlyssnade boken, men Alfredsons berättande känns såklart igen och han är en mycket bra uppläsare.
Vindens skugga är något så annorlunda som en bok om en bok. När Daniel är 10 år tar hans pappa med honom till ”De bortglömda böckernas gravkammare”. Det är en märklig plats, där besökarna får välja en bortglömd bok, eller om det kanske är boken som väljer besökare(?), att beskydda. Daniel väljer boken Vindens skugga, skriven av den, för honom, okände författaren Julián Carax. Boken väcker en lust att ta reda på mer om Carax och hans böcker och efter lite efterforskningar visar det sig att Vindens skugga är en riktigt speciell bok, nämligen det sista återstående exemplaret. Någon tycks ägna all sin tid åt att söka upp Carax böcker för att bränna dem.
Daniel finner sig snart indragen i den spännande berättelsen om Carax liv och det tycks finnas märkligt många beröringspunkter till hans eget.
Det här är en vida omtyckt och väldigt omtalad bok som jag har velat läsa länge. Det är alltid svårt att tycka om en bok när man har höga förväntningar och tyvärr blev det kanske inte en ”wow!”-upplevelse för mig. Boken är en sådan där mystisk och spännande bok där alla personer sätts i sitt rätta sammanhang och alla händelser får en förklaring och vävs ihop, som ett pussel, mot slutet. Jag tycker väldigt mycket om sådant! Samtidigt lämnas väldigt lite till läsaren, så det är väl en smaksak vad man gillar. Min invändning mot den här boken är egentligen att den innehåller så mycket romantik och kärlek och det är faktiskt inte riktigt min grej. Tyvärr! Jag måste ändå säga att jag är nyfiken på att läsa mer av Carlos Ruiz Zafón. Jag tycker att det var en välskriven och fin berättelse.
Jag valde att lyssna på den som ljudbok och den är mycket bra uppläst av Jonas Karlsson, som skickligt ”spelar” bokens alla karaktärer.
Jag har fyllt på med lite ljudböcker idag:
Jag har kommit fram till att det är ljudböcker som är det optimala att ha i lurarna när man springer. Musik är alldeles för psykande, för eftersom varje låt är cirkus 3 minuter är det lätt att börja tänka på hur länge man har sprungit och att spekulera i hur lång tid det möjligen är kvar, och då blir det bara jobbigt allting. Med ljudbok kan man glömma bort tiden och bara springa.
Det blev lite blandade titlar idag. Jag är inte så kräsen när det gäller ljudböcker. Om jag lånar skönlitteratur är det alltid en bok jag har bestämt i förväg, men utbudet av ljudböcker är för litet för att man ska kunna göra på samma sätt.
Mest ser jag fram emot Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakhtiari, för Kalla det vad fan du vill, var speciell och jag tror att Kan du säga schibbolet kan vara tänkvärd och bra.
Jag har precis börjat lyssna på Vindens skugga, uppläst av Jonas Karlsson. Jag har fastnat direkt! En del av det måste naturligtvis bero på att det är en fascinerande berättelse och en bra bok, men det är nog inte hela sanningen. En av de bästa ljudböcker som jag har lyssnat på hittills är Snabba cash, uppläst av Morgan Alling, och det är faktiskt inte en bok som jag ens tror att jag skulle ha gillat om jag hade läst den själv. Det verkar vara något speciellt med just skådespelare som uppläsare. Min upplevelse är att de är bättre på att leva sig in, variera tonläge och lägga till emfas där det behövs. I fallet med Snabba cash blev det nästan en radioteater av det hela, eftersom Alling så skickligt gav de olika karaktärerna olika ”röster”, olika brytningar, olika personlighet. Det kan jämföras med den nyss genomlyssnade Snö, som alls inte var en dålig uppläsning egentligen, men där jag mest blev irriterad när uppläsaren skiftade mellan olika ”röster” i dialogerna. För mig blev det verkligen en krock när uppläsaren med pipig röst imiterade en ”kvinna” när den starka kvinnan Kadife talade. Helt fel röst! Jag hade hellre läst boken och själv fått tänka mig hur hon hade låtit. Och i sådant fall hade hon inte låtit som en parodi på den ljusa röst som kvinnor anses ha…
Har ni några uppläsarfavoriter? För mig är det nog dött lopp mellan Alling och Karlsson just nu. Jag har i och för sig inte så många olika uppläsare att jämföra med, men just Snabba cash och Vindens skugga är verkligen kanonbra som ljudböcker.
