Vi har haft Picket & pocket-träff igen. Den här gången diskuterades Paradisträdgården – en bok som (nästan) ingen tyckte om. Jag har kommit på mig själv med att vara oerhört kritisk till allt möjligt. Inte en film eller bok har tagit sig över betyget 3/5 den senaste tiden. 😉 I helgen var jag på vernissage på ett ställe och kom på mig själv med att behöva lägga band på mig själv för att inte högt kritisera konsten. Jag hittade knappast någonting jag gillade på hela utställningen, och det är väl inte kriminellt i och för sig, men man kan ju skärpa till sig när konstnären själv står bredvid. Paradisträdgården föll mig inte alls i smaken och någonstans så tror jag att jag är lite orättvis, men man kan faktiskt inte gilla allt. Jag tycker den var kasst skriven och det gjorde mig besviken att författaren valde att skriva en tjatig bok med stereotypa, ointressanta karaktärer, istället för att ta sig an ämnet och skriva något verkligt tankeväckande och något som kan vara intressant för en större publik än den som själv har något intresse av det minnesmonument som boken handlar om.

Min fråga till mig själv är dock varför jag tycker allt är så mellanbra (eller dåligt) nu för tiden. Blir man petigare med tiden, eller? Är det så att ju mer bra grejer man läser/ser, desto svårare blir för nyare grejer att stå sig i jämförelse? Jag borde läsa om något jag hyllade för 5-10 år sedan och känna efter hur det funkar idag.

Tur att jag inte är litteraturkritiker. Jag hade skrivit saker i stil med ”Ja, men det här var ju en ganska bra bok, men för 5 år sedan läste jag en liknande bok och den var fan så mycket bättre. Och förresten gillade jag inte formuleringen i tredje meningen på sid 7”.

Nästa gång diskuterar vi En storm kom från paradiset. Mycket paradis nu! Jag har en bestämt känsla av att jag kommer att gilla denna bok. Den har ju fått mycket uppmärksamhet och nominerats till priser som Augustpriset. Det är ett gott tecken (enligt mig, men Nobelprisprojektet är av annan åsikt och hon bör ju veta.. ;)).