Ni känner redan till berättelsen. Robinson Crusoe hamnar på en öde ö efter ett skeppsbrott och tvingas att klara sig själv och att leva av det ön har att erbjuda, och de grejer han lyckats rädda från skeppet, i en ofantlig massa år.

Det känns kul att ha läst den här gamla klassikern, även om den kanske inte fångade mig direkt. Jag tror att jag missade mycket eftersom jag läste den på originalspråket och jag aldrig har varit bra på engelska. Den var intressant hur som helst. Det som jag kom att fundera på mest var varför Robinson Crusoe helt uppenbart inte längtar därifrån mer än vad han gör. Det tar ju honom nästan 30 år att ta sig därifrån, trots att chanser att ta sig därifrån dyker upp titt som tätt. Det måste vara mycket gammaldags tankar om religion som håller honom tillbaka. Lustigt att läsa om, hur som helst.