Jag kan säga direkt att jag inte alltid håller med Liv Strömquist i alla hennes slutsatser eller delar alla hennes åsikter, men det hindrar mig inte från att verkligen tycka fantastiskt mycket om hennes seriealbum Prins Charles känsla. I Prins Charles känsla gör Strömquist ett försök att förklara kärleken (den heteronormativa parrelationen, om någon trodde något annat) som samhällsfenomen och att gå till botten med varför otrohet är en sådan dramatisk återvändsgränd som innebär att ”Nyss älskade jag dig, men nu hatar jag dig!! Jag vill aldrig mer träffa dig. Förutom eventuellt på en stel fika en gång om året”. Underbyggt med argument från olika källor, inom t.ex. sociologi och historia, och i snygga tuschteckningar, liknar hon kärlek vid religion och förklarar sin syn på kopplingen mellan makt och relationer. Det är både skrattframkallande och gör en lite illa till mods samtidigt. Många av karaktärerna som flimrar förbi har man ju liksom träffat på i det verkliga livet. Som de där tjejerna som är lite som en morsa för sina pojkvänner och som gör allt för att ställa upp, ta hand om och visa sin kärlek, men som inte får så mycket tillbaka… I kändisvärlden kan de heta Whitney Houston, Victoria Benedictsson eller Diana…
Det här är nog det tightaste och bästa jag läst i serieform hittills. Det är lätt att se serier som roliga enrutare eller strippar, men Strömquist visar också att serier kan vara ett forum för mer djupa gransningar. Det är ju ingen fackbok, men jag blev positivt överraskad över att boken trots allt är så informativ, samtidigt som den är sjukt rolig. Vad som också är befriande med serietecknare som Liv Strömquist är att trots att seriena är så feministiska och vänster, så fastnar de inte i att vara politiskt korrekta och mossiga. Tvärtom så skojar Strömquist om allt och går gärna över gränsen för vad de flesta skulle anse bekvämt (tror jag). Exempelvis har hon inga betänkligheter att hänga ut Arne Weise, som är så folkkär, som topp 1 på topplistan ”våra allra mest älskade torskar”. Hon har ett skönt, o-tjejigt (hehe) sätt att skoja om saker. Det är ju så lätt för alla att kritisera kvinnliga kändisar för än det ena, än det andra (gärna kommentarer om det yttre!). Strömquist trampar utan betänkligheter rakt in i det träsket, men som motvikt drämmer hon till män som Hugh Grant och Jerry Seinfeld. Det kanske inte är det finaste sättet att skapa någon slags debatt som jämlikhet, men hon fegar verkligen inte. På många sätt är hennes serier väldigt tankeväckande och intressanta, även om jag personligen inte köper allt.
Lämna ett svar