Jag har växt upp med katt och tycker det är tomt att inte ha någon. Tyvärr är jag allergisk, så jag får nog nöja mig med att gosa med andras katter när tillfälle bjuds. Men, ja, det är verkligen något speciellt med katter. De har så mycket personlighet och ger en så mycket tillbaka.

Jag såg att det precis har kommit ut en bok och en kärleksförklaring till en katt: Gubbe och katt heter den.

Det här är berättelsen om hur Nils Uddenberg blev med katt fastän han aldrig i livet hade tänkt sig att ha något husdjur. En vintermorgon satt det en, som det skulle visa sig, herrelös katt utanför sovrumsfönstret och tittade på honom med stora runda gula ögon. Sakta men säkert nästlade den sig in i hans liv.

Jag skulle garanterat typ gråta av att läsa den. Blir aldrig så rörd som av djurberättelser… 😉