Jag har ju läst ett par böcker av Jonathan Tropper i år (ett poppis val i de bokcirklar jag är med i…) och jag har gillat båda, men också känt att de är så lika i stilen att man blir väldigt mätt på dem. Just nu är jag faktiskt inte så sugen på att läsa något av Tropper, men det känns ändå lite skoj att han är aktuell i en ny bok på svenska: Boken om Joe.

Joe Goffman är 34 år gammal och har gjort sig en förmögenhet på sin debutbok, ”Bush Falls”. Det är en utlämnande, självbiografisk roman om hans uppväxt, som inte bara blottar hans innersta hemligheter, utan också avslöjar allt han vet (och inte vet) om alla andra i den lilla staden där han växte upp. Detta har inte oroat Joe, inte ens efter att boken filmatiserats med Leonardo DiCaprio i huvudrollen, eftersom han inte varit i sin hemstad på 17 år och heller aldrig tänker återvända. Men en natt väcks han av ett telefonsamtal, som förändrar allt. Joes far har fått en stroke och ligger i koma och Joe måste komma hem.

Jag känner redan av baksidestexten att jag kommer att blanda ihop den med Sju jävligt långa dagar och Konsten att tala med en änkling om jag läser den här nya. Alla element finns där: 30-nåntingkille som nås av tunga besked från familjen och tvingas konfrontera sig själv och söka upp sin familj på nytt. I Sju jävligt långa dagar sitter huvudpersonen shiva (judisk sorgevecka) med sin brokiga familj. I Konsten att tala med en änkling försöker 30-nåntinghuvudpersonen att få livet att gå vidare som änkling och i den processen kommer han sin familj närmare. Han skriver bra Tropper, men han upprepar sig. Nåja. Jag avråder ingen från att läsa böckerna. De är faktiskt bra! Varför ändra på ett vinnande koncept? 😉