Jag har inte läst något av Joyce Carol Oates på ett tag. Hon är ju en fantastisk författare och är ständigt på tapeten när det börjar spekuleras kring vem som kommer att få nästa Nobelpris. I de diskussionerna brukar det dock alltid komma upp att hon är ”för produktiv” – och, ja, visst ligger det något i det. Hon skriver mycket och ibland är hon ojämn eller upprepar sig lite väl mycket. Det hindrar mig i och för sig inte från att tycka att hon är en enastående författare. Däremot kan jag ibland känna mig lite ”mätt” på hennes böcker. Nu börjar jag dock känna att det är dags att kasta sig in i en ny Oates och någon av hennes gripande berättelser om kvinnor i olika utsatta situationer. Kanske blir Dykvinnan min nästa. Den har i dagarna kommit ut på svenska och har fått rätt sval kritik i t.ex. DN. Det avskräcker mig inte.
M.R. Neukirchen är professor i filosofi och rektor för ett prestigefyllt universitet på den amerikanska östkusten. Hon är rakryggad, diplomatisk och alltid lika vänlig – värdefulla egenskaper för den som hanterar känsliga relationer till donatorer, bångstyriga studenter och äregiriga kolleger och som är ansikte utåt för ett lärosäte med fint men dessvärre inte fläckfritt rykte.
På väg till en stor kongress gör M.R. en spontan avstickare till sin barndoms trakter vid Great Snake River och får där oväntat kontakt med Dyflickan, som fyrtio år tidigare misshandlades svårt av sin mor och lämnades att dö i flodkantens dy. Innan slumpen såg till att hon blev räddad, bortadopterad och omdöpt till Meredith Ruth Neukirchen.
Joyce Carol Oates har skrivit en psykologisk spänningsroman som för tankarna till klassiker som Daphne DuMauriers Rebecca eller till Henry James När skruven dras åt.
Lämna ett svar