Jag läste i DN att ett tyskt författarduo har skrivit en deckare under pseudonym och utgett sig för att vara en svensk man. Svenska deckare är verkligen poppis, inte minst i Tyskland. Svenska deckarförfattare ska nog ta händelsen som en komplimang.. 🙂

Det är inte så ofta man stöter på pseudonymer, tycker jag. Själv har jag läst böcker författade av författare som Carolyn Keene (pseudonymen bakom författarna till Kittyböckerna), Lars Kepler (Hypnotisören, skriven av författarparet Alexander och Alexandra Ahndoril, som kanske ville ha sina egna författarkarriärer utanför(?)) och Hans Koppel (barnboksförfattaren Petter Lidbeck, som valde att skriva under pseudonym när han vuxenromandebuterade med Vi i villa). Jag tror att Emma Vall, som skrivit deckaren Kattjakt, också är en pseudonym. Fler än så är de nog inte i min bokhylla..

Det kan säkert finnas många anledningar att skriva under ett annat namn än sitt eget. Förutom att försöka göra succé genom att låtsas vara från Sverige alltså. 😉 Själv skrattade jag gott när jag lyssnade på Jo Nesbøs Sommarprat. Han valde nämligen att skriva under pseudonym när han skickade in sitt första manus till ett förlag, för han ville att boken skulle stå för sig själv och inte få fördelar av att han redan var känd som medlem i det norska populära bandet Di Derre. På förlaget var man dock helt oförstående till hans val. De kände nämligen varken till Jo Nesbø eller Di Derre. Bokmalar alltså! De kan allt om författare och pseudonymer, men ingenting om populärmusik… 😉