Här om dagen så skrev jag ett inlägg om att jag är tveksam till att läsa böcker som betraktas som svåra, men det finns även annat som gör mig kall när det gäller böcker. En sådan grej är romantiskt tjaffs. 😉 Jag är nämligen otroligt less på all Hollywoodskit som pumpas ut. Ett förhållande handlar liksom inte om ”kärlek vid första ögonkastet”, inte i längden i alla fall, för det är faktiskt en lång process att lära känna varandra. När det uttjatade temat ”tonårsförälskelsen dyker upp igen, 10 år senare, och allt känns såååå rätt” dyker upp så blir jag bara trött. Okej att man får bli handlöst förälskad, men man måste ju förstå att det är en förälskelse och att man aldrig kan veta i förväg om den kommer att leda till något mer. Har man inte setts på 10 år så känner man inte varandra längre. Hur kär jag än är själv, och ni ska veta att jag är lyckligt lottad på den fronten, så tycker jag liksom inte att det är gulligt när folk på film och i böcker väntar hela livet på någon (herregud, gå vidare!) eller släpper allt för att följa med någon som de inte känner (längre). Sådant där är bara irrationellt och konstigt och jag vill inte förknippa sådana galenskaper med det jag själv betraktar som kärlek. Jag tycker faktiskt att romantiska böcker är konstigare än sci-fi och jag har mycket lättare att köpa magi, häxor, drakar och monster, kanske för att sådant aldrig utger sig för att vara på riktigt, medan romantiserade irrationella handlingar passerar som något som finns, när det i själva verket är hittepå.
Så när de där tramsigt romantiska partierna kommer (och de kan dyka upp när som helst, i vilken i övrigt bra bok som helst, som t.ex. Drömhjärta, Gargoylen…), ja, då känner jag ingenting, kan inte relatera till det, kan inte beröras. Jag blir bara sur.
Gissa om jag är tveksam till den s.k. romancetrenden? Ännu har jag inte vågat mig på att läsa någon Harlequinroman eller annan uttalad ”romance”, men resten av världen har tydligen förstått något som jag inte har förstått. Romance är faktiskt den största genren i USA, faktiskt dubbelt så stort som deckare, som ju å sin sida är gigantisk här i Sverige. Nu märks det också att svenska förlag nosar efter nya intäkter. T.ex. startade Bonniers nyligen ett förlag, Fenix, inriktad mot genren. Jag vet inte alls om deras böcker har gjort succé. Ärligt talat fattar jag ingenting. I teorin är det ju sympatiskt om romantiska böcker skulle bli större än våldsamma dito, men…
Kanske är genren mycket djupare och mer nyanserad än vad jag tror? Upplys mig! Jag är extremt tveksam.
Lämna ett svar