I närheten av 12-åriga Isabelles hem finns det ett gammalt ödetorp, där hon lekte mycket när hon var yngre. Nu har lekarna ersatts med smygrökning tillsammans med den tuffa kompisen Isabelle.

Så en dag blir de avbrutna i sitt rökande. Är de verkligen ensamma? De fimpar snabbt och springer därifrån och när de väl är hemma igen hör de plötsligt sirener. Det är brandkåren! Ödetorpet brinner!

Plötsligt slås de båda tjejerna av fasa. Är det deras fel att det började brinna? Fimpade de verkligen ordentligt? Kommer polisen att tvinga dem till fosterhem nu? Fyllda av skräck lovar de varandra på heders att inte berätta för någon om vad de har gjort. Får någon reda på vad de har gjort så åker de ju fast, trots att det ju inte var meningen att starta en brand! Och vad ska Isabelles pappa göra om han får reda på det? Frida vet att han är sträng och hon misstänker att han misshandlar kompisen.

Oron gör att Frida får ont i magen och mår dåligt, men det är inte nog med det. Snart råkar hon höra ett samtal mellan poliserna, som säger att de har hittat benrester i ödetorpet. Nu har hon alltså blivit mördare också! Hon och Isabelle har gjort så att någon har brunnit inne!

Det här är en spännande bok, som beskriver de båda flickornas rädsla på ett bra och trovärdigt sätt. Kanske är det lite för mycket ”… och så levde de lyckliga i alla sina dagar” över boken, men den är bra i alla fall.