År 78-79 lever folket i Pompeji sina liv lyckligt ovetande om att Vesuvius vulkanutbrott snart kommer att ödelägga hela staden. I boken får vi följa några av invånarna: en olyckligt kär mima, en man vars solur sackar efter och en hel del andra.

Kanske skulle man kunna tro att en historisk bok är ganska dammig och tråkig, men den här boken är faktiskt allt annat än det. Den är till och med betydligt roligare och mer underhållande än vad jag trodde att en sådan här bok kunde vara. Språket är väldigt modernt och finurligt och människorna beskrivs på ett sådant sätt att man skulle kunna tro att de var nutidsmänniskor. Det gör att boken blir så mycket mer än en historiebok, där allting är precis korrekt och exakt och inget utrymme ges för att ge människor levande beskrivningar.

Förmodligen är inte Pompeji den bästa boken om man vill söka fakta om staden som ödelades för nästan 2000 år sedan, men den ger en åtminstone en känsla av hur livet såg ut då och det märks att Lundgren verkligen har gjort en gedigen research. Framför allt är det här en skön och lättsam bok om en intressant och fascinerande stad och om livet under romartiden.