Ju äldre Harry Potter blir, desto mer gillar jag böckerna om honom. I den här boken har Harry Potter blivit 15 år och det är dags för honom att ta sin grundexamen i trollkonst på trollkarlsskolan Hogwarts. Han är också tillräckligt gammal för att vara väl medveten om de mörkare makterna, som finns runt omkring i trollkarlsvärlden.

I den tidigare boken, Harry Potter och den flammande bägaren, återkom den onda trollkarlen, mörkrets herre, lord Voldemort och nu har en grupp trollkarlar gått samman och bildat Fenixorden, som ska strida mot honom. Harry Potter och hans kompisar anses dock för unga för att förstå och hålls utanför det hela, men Harry Potter, som har mystiska förbindelser med lord Voldemort, dras förstås in i allt ändå.

Det hinner bli riktigt spännande innan det 1001:a bladet är vänt och boken är slut. Böckerna om Harry Potter är oförutsägbara, stundvis ovanligt råa för att vara barnböcker och väldigt bra för att vara fantasy. Jag har aldrig varit ett stort fan av fantasy, men inte ens jag ogillar Harry Potter. Det roliga med böckerna om Harry Potter är att de utspelar sig i nutid och i en värld som liknar vår. I trollkarlsvärlden i Harry Potter-böckerna finns det ett trolldomsministerium, som är ungefär som en regering, en domstol, fängelser, skolor, som liknar engelska internatskolor, och folksporter. Det förekommer också rasism och mobbing och annat som liknar saker i vår värld.

Just att man faktiskt kan känna igen sig lite i är en av de bästa sakerna med de här böckerna. Istället för att vara en saga är de här böckerna som helt vanliga barn- ungdomsböcker, men med inslag av magi och kampen mot det onda. Harry Potter och Fenixorden är den bästa Harry Potter-boken hittills, kanske just för att Harry Potter inte längre är en liten kille som utsätts för konstiga saker utan en tonåring som förstår mycket mer om vad det är som händer. Hade det inte varit för att boken är en sådan tegelsten skulle den lugnt vara tillräckligt spännande för att vara en sträckläsningsbok.