Andy är en lätt begåvningshandikappad kille, som bor i en liten australiensk stad. Han är både glad och snäll, men han hänger ändå aldrig med i de andra killarnas lek. Istället för att själv vara med, lyssnar och tittar han på de andra när de leker.

En av de andra killarnas lek går ut på att de låtsas att de äger stadens byggnader. Dessa byggnader låtsas de sedan köpa och sälja med sinsemellan. Andy skulle också vilja äga någon av stadens byggnader, så när en full uteliggare erbjuder honom att köpa travbanan för bara tre dollar blir han glad. Han lyckas på några dagar skrapa ihop pengarna som behövs och sedan är han plötsligt travbaneägare. Andy förstår inte att det inte är verklighet.

Livet som travbaneägare är roligt. Han är ofta vid banan och hjälper till med olika sysslor. Alla i personalen skojar med honom och kallar honom för ”chefen” eller ”ägaren”. Det lurar honom förstås ännu mer och ingenting kan få honom att tro något annat än att han äger travbanan.

En av de andra killarna, Joe, förstår att det hela måste få ett slut och detta helst innan Andys mamma får reda på alltihop, men att övertyga Andy om sanningen är inte särskilt lätt. Andy vet helt enkelt att han äger travbanan och då spelar det ingen roll vad någon annan säger. Joe får inte heller något stöd för sina åsikter av de andra killarna. De tycker tvärt om att det är bra att Andy är på travbanan eftersom han blir gladare och mår bättre av det. Dessutom tycker alla som jobbar där om honom, så han är inte i vägen. De skilda åsikterna ställer till bråk mellan killarna, men faktum är att det snart blir uppenbart att leken måste ta slut.

Jag äger travbanan är en ovanlig men mycket bra och vacker bok om en annorlunda pojke. Jag har läst den många gånger och tycker väldigt mycket om den. Ett litet plus är att den är lättläst.