Den här boken, som från början skrevs som en protest mot nazismen, utspelar sig i ett framtidssamhälle, där precis allt är övervakat av staten och den enskilda människan bara är en undersåte till staten och inte har något eget värde. I alla hus finns ”polisögon” och ”polisöron”, som lyssnar och ser allt som händer. Ingenting är hemligt och minsta fel man gör kan innebära att man blir straffad.
Det enda som invånarna kan hålla för sig själva är sina tankar. När bokens huvudperson, Leo Kall, uppfinner en ny drog blir det snart ändring på detta. Med den nya drogen, ”Kallocain”, tvingas den som får substansen kan tala sanning, att öppna sig och berättar allt de tänker och funderar på. Snart börjar alltså även tankarna att övervakas.
I staten finns det människor som längtar efter något annat och mer mänskligt än denna vidriga värld de lever i. Det finns de som längtar efter frihet. Dessa människor anses farliga för samhället och med Kallocainets hjälp kan snart deras farliga tankar dömas som vilket brott som helst.
Det här är väldigt bra, men skrämmande bok. Man får många nya tankar när man har läst den och den är ingen bok som man bara lämnar ifrån sig. Jag tror den kräver en del eftertanke. Mest fascinerande med boken tycker jag ändå är att den faktiskt är skriven som en protest mot nazismen. Modigt!
Kommentera & diskutera gärna!