Det här är den nästan äckligt gulliga berättelsen om den lilla schweiziska flickan Heidi. När Heidi blir föräldralös hamnar hon till slut hos sin enstöring till farfar, som bor ensam uppe i bergen. Farfadern har dåligt rykte i byn och vill inte tala med någon av byborna, men när Heidi flyttar in lyser hans liv upp igen.

Då får Heidi plötsligt chansen att åka till en förmögen familj i Frankfurt och vara sällskap åt en ung och funktionshindrad flicka. Heidi åker dit och blir väl mottagen. I Frankfurt får hon lära sig en massa nya saker och hon blir mycket god vän med såvä flickan som de andra i huset. Heidi lider dock svårt av hemlängtan och slits mellan att åka tillbaka till sin farfar och att stanna i Frankfurt.

Visst är det här en söt och trevlig berättelse, men jag stör mig något fruktansvärt på att Heidi är så populär och fantastisk. Boken handlar nästan inte alls om hur hon och flickan blir så goda vänner, som de faktiskt blir i boken. Just därför tycker jag att boken känns hemskt orealistisk. Hur som helst ska jag inte såga den här boken totalt. Det här är en riktig klassiker och trots att den har några år på nacken är den läsvärd.