Den här boken handlar om två unga människors liv och den består av två delar.

I den första delen av boken får vi följa Lena Walter-Lax. Hon vantrivs med skolan och med en alkoholiserad pappa och ett dåligt självförtroende börjar hon hascha och upptäcker snart att det är skönt och får henne att känna sig lite bättre för stunden. Detta leder vidare till ett missbruk av tyngre droger, som t.ex. amfetamin.

Boken handlar också om Carl Wennerstrand, som med sitt kaotiska familjeliv finner gemenskap och vänner hos ett gäng med nazister. Livet som nazist leder till kriminalitet och bråk, som till slut blir svårt att stå ut med.

Både Lenas och Calles berättelser är gripande. Man tvingas nästan lägga ifrån sig boken ibland och försöka smälta allt hemskt den handlar om. Det är så otroligt svårt att förstå hur någon kan sympatisera med nazisternas idéer och det känns också svårt att läsa om hopplösheten i drogträsket.

Det här är en väldigt bra bok att läsa, som kanske passar särskilt bra i skolan. Den är bra eftersom den berättar från ”offrens” synvinkel. Det här är inte medias förvridna bild av verkligheten eller lärarnas förmaningstal under ANT-lektionerna. Det här är Lenas och Calles egna berättelser där de försöker förklara hur de hamnade där de hamnade, men också hur de lyckades ta sig upp. Det här är en smärtsam bok, men också en bok som inger hopp. För det går faktiskt att vända sitt liv, även om de allra flesta kanske stannar kvar i det helvete där de har råkat hamna.

Själv tyckte jag att boken var så bra att jag faktiskt sträckläste ut den på en dag. Läs den!