Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol har länge funnits på min lista över böcker som jag vill läsa, men nu har jag istället läst hennes debutroman, Lila hibiskus, som kom ut på svenska först förra året. Boken innehåller en mängd starka scener där en pappa nästan misshandlar sina barn till döds genom att t.ex. sparka bokens huvudperson, Kambili, medvetslös och att hälla kokande vatten över henne för att hon har gjort bagatellartade grejer som att t.ex. besöka sin farfar, som hon och brodern är förbjudna att träffa eftersom han inte är katolik. Jag klarar knappt av att läsa det. Det blir för mycket.

I andras ögon är fadern dock en mycket stor och mycket uppskattad man. Han skänker stora summor till välgörenhet och till kyrkan och han äger en tidning som kritiserar samhället. Det är inte de enda stora kontrasterna i boken. Kambili och hennes bror hittar sin trygghet och får chans att blomma ut hos sin faster, som alls inte delar deras fars uppfattning om religion, synd och uppfostran. Fastern lever dessutom i en helt annan värld än vad Kambilis familj gör. Klassklyftorna i Nigeria är enorma. Verkligen enorma.

Jag hade svårt för boken, just för alla misshandelsscener och allt våld. Samtidigt är det naturligtvis en väldigt viktig bok. Den berättar något om hur kolonialväldet och den religion som prackats på nigerianerna splittrar dem och den berättar om den väldigt motsägelsefulla kärlek som fadern trots allt känner till sina barn, som han straffar så hårt. Jag är fortfarande intresserad av att läsa En halv gul sol, men Lila hibiskus får nog trots allt bara ett medelbetyg av mig.