Maria är nu sjuttio år och det är 15 år sedan hennes man, Ernst, lämnade henne och övergav både Maria och de tre barnen. Dessa 15 år har hon ägnat åt att sortera alla gamla saker och minnen i kartonger och hon har nu hela lägenhet full med kartonger eftersom hon aldrig har slagit sig ned och flyttat in på riktigt. Det är som om hon intalar sig att hon ska flytta någon annanstans och kartongerna får vara kvar, som om hon precis hade flyttat in.

Maria går omkring och väntar på något – något som aldrig ska komma. Hon har inget hem, ingen livsgnista och hennes före detta man har ”stulit” allt från henne.

Tre söner har hon också: narkomanen Björn, den homosexuelle Johan och den yngsta sonen, Leif. När det var som svårast var Maria ensam om allt. Det var hon som fick åka runt och försöka leta reda på Björn, inte Ernst. Det var Ernst som inte ville veta av Johan något mer när han gick ut med sin homosexualitet. De har alla fyra blivit svikna. Övergivna.

Det här är en hemsk, men vacker, bok om ensamhet och att vara övergiven. Den handlar om förtvivlan, sorg och besvikelse. En smärtsam bok att läsa! Samtidigt är den så sann. Jonas Gardells böcker känns realistiska eftersom han beskriver vardagliga saker så bra och exakt. Det här är en bok som berör och stör.