Veckans Tematrio handlar om obehagligt bra böcker: Berätta om tre böcker som är obehagligt bra!; alltså skrämmande böcker, som man inte kan sluta läsa för att man vill veta hur det går!

Jag kan ju börja med att avslöja att varken skräckgenren eller deckargenren är särskilt välutforskade av mig. Jag blir lätt äcklad och läser ogärna blodiga kapitel eller böcker där det förekommer tortyr och annat plågsamt.

En bok som jag tyckte var ganska äcklig p.g.a. blodet, även om det i och för sig inte är en bok som fokuserar på ”obehag”, är Låt den rätte komma in, där John Ajvide Lindqvist berättar en gripande berättelse om vänskapen mellan en mobbad pojke och en vampyr som lever i skepnaden av en ung flicka. Jag tycker om Johan Ajvide Lindqvists sätt att berätta och tycker att han är mästerlig på att beskriva relationer och utanförskap. Jag har faktiskt känt att det är lite synd att han väljer att baka in dessa ämnen i onaturligheter och skräck, för jag hade helst läst om det utan det. Men det har ju naturligtvis med mitt personliga tycke & smak att göra och ingenting att göra med författarens böcker, egentligen.

Bland deckarna finns det väl framför allt en bok som kändes spännande och som blev utläst, trots att den innehåller en del magstarkheter och det är Män som hatar kvinnor – första delen i Stieg Larssons Millenniumtrilogi. Trots att jag i efterhand känner mig irriterad över att Millenniumböckerna är så orealistiska och att karaktärerna känns så platta, sögs jag verkligen in i berättelsen medan den pågick. Hehe. I första boken hann det åtminstone inte balla ur fullständigt med folk som återuppstår från det döda m.m, så den är väl åtminstone att betrakta som en bra bok även om de efterföljande delarna kändes som besvikelser för mig.

En tredje bok som jag verkligen minns som obehadlig är Dave Pelzers Pojken som kallades Det. När jag gick på högstadiet hade vi högläsning av den på svenskan. Boken handlar om en pojke som blir psykiskt och fysiskt misshandlad av sin mamma och den sägs vara baserad på Pelzers egna historia. Boken är otroligt obehaglig på sina ställen, faktiskt, men jag minns den som gripande och bra.