Lättlästa böcker, som man måste läsa på språklektionerna i skolan, är sällan bra. Inte så ofta för att själva berättelserna är dåliga som för att språket blir så livlöst och platt när det är för förenklat. I den här boken har jag dock inget att anmärka på språket. Det är lätt att förstå när man har läst steg 3 eller 4 eller mer på gymnasiet, men det är ändå inte ett barnsligt eller stelt språk. I början tyckte jag dessutom att själva berättelsen var bra. Boken, eller snarare novellen med tanke på omfånget, slutade dock trots detta som en rätt trist läsupplevelse.

Huvudpersonerna heter Zoé och François/René. Den ena har ingen superbra relation med sina föräldrar och den andra är på rymmen. Så träffas dem och blir såklart kära och sedan följer en lätt patetisk och helt orealistisk kärlekshistoria. Blä. Men boken var bra ett tag, framsidan är snygg och den kändes helt rätt att läsa för att fräscha upp sovande franskkunskaper. Alltid något.