Jag brukar konsekvent undvika Nobelpristagare, för det känns inte som att sådan litteratur kan ge mig något. Coetzees roman, om den före detta universitetsläraren Davids liv i Sydafrika, var dock en positiv överraskning.

Boken tar sin början när David inleder ett förhållande med en av sina elever. Hans utnyttjande läcker dock ut och han förlorar sitt jobb och lämnar staden för att bo hos sin ensamstående dotter istället. Väl där rycks han in i en skrämmande värld, där hans dotter inte alls är säker och där blodsband får folk att hålla varandra om ryggen.

Det är en ganska kort roman med ett enkelt och uttrycksfullt språk. Berättelsen är en  obehaglig historia om övergrepp, apartheid och hur livet tar sina vändningar. Jag tycker att den var både spännande och lite otäck, men framför allt fascineras jag av hur berättelsen förs framåt. Till en början kände jag bara avsky till den till synes helt känslokalla David, men längre in i boken blir det allt tydligare att världen inte är svartvit.

En bra läsupplevelse! Att jag inte ger den toppbetyg beror mest på att jag ändå inte riktigt förstår sensmoralen. En bok att fundera kring hur som helst!