Jag vet inte varför jag fortsätter att läsa Ajvide Lindqvist. Jag gillar ju faktiskt inte skräckböcker! I Lilla stjärna tycker jag att det blir alldeles för mycket: det är blodigt, våldsamt och, vilket säkert provocerar många, däribland mig(!), söta flickor som går bärsärk.
I huvudrollerna hittar vi en Theres och en Teresa. Theres är ett psykiskt stört hittebarn med en närmast övernaturlig sångröst och ett absolut gehör. Hennes upphittare förvarar henne och gömmer henne från samhället i sin källare och förtrollas av hennes sång. Det går an så länge hon är ett litet barn, men när hon blir äldre blir hennes upphittare tvungna att hitta på skräckhistorier om världen utanför för att få henne att stanna kvar. Deras skräckhistorier och någonting mer än så får Theres en dag att kallblodigt ha ihjäl dem. Istället blir det Jerry, upphittarnas son, som tar henne under sitt beskydd och även han är förtrollad av hennes musikalitet. De kommer på idén att få hennes musik att nå ut till fler genom att låta henne vara med i Idol.
Teresa är en ensam och mobbad tjej som finner sin tillflykt i dikternas värld. Hon både läser och skriver, men inuti känner hon sig tom och deprimerad. När hon hör Theres sång på Idol talar det direkt till henne och när de dessutom träffas öppnar sig en ny värld, en ny gemenskap.
Det är fler än Teresa som söker upp Theres och hon tycks förstå dem och deras utsatthet och ensamhet. Hennes lösning på problemet är dock inte särskilt gullig: den handlar om att döda.
Det finns element i den här boken som är nästan genialiska. Jag tycker att Ajvide Lindqvist är fantastisk på att skildra utanförskap, men i mitt tycke vrider han det för många varv och det blir för rått. Teresas tonårstrassel griper mig, men skräckinramningen funkade inte för mig.
Kommentera & diskutera gärna!