Tur att Hummelhonung är en kort liten bok, annars hade jag faktiskt inte läst ut den. Äckligare bok får man leta efter! Jag fattar faktiskt inte alls vad författaren vill med den här boken eller vad personerna och händelserna i den symboliserar. Ärligt talat orkar jag inte bry mig heller. Jag blir bara äcklad av den och vill glömma att jag har läst den.
Huvudpersonen är en medelålders författarinna som åker till en liten håla i Västerbotten för att hålla ett föredrag, och sedan stannar kvar där som inneboende hos en cancersjuk, illaluktande, äcklig och störd man. Som granne har han sin bror och sitt största hatobjekt, som också ligger för döden, är illaluktande, äcklig och störd. Där är hon alltså. Hon tvättar, fixar och donar, runkar av sin hyresvärd, slickar i sig vätska från broderns bölder och lyssnar på deras sinnessjuka berättelser.
Fan vad perverst! Jag kan inte hitta på så mycket annat att säga faktiskt.
Här är alltså en bok som får ett riktigt bottenbetyg av mig och det vågar jag verkligen skriva. Det har den senaste tiden diskuterats en del i andra bloggar om bloggar vs. recensenter och recensionsexemplar m.m. Det har bland annat diskuterats att bloggare alltid skriver positiva saker, bland annat för att de mutas med recensionsexmeplar. Det här är inget recensionsexemplar. Faktiskt får jag i stort sett inga recex och jag ber inte om dem heller, men hade det varit ett recex hade jag ändå tyckt att det är en äcklig bok. Skulle jag träffa på Torgny Lindgren skulle jag inte skämmas över att tycka det heller. Smaken är som baken! Och vill man läsa något bra av Lindgren finns ju bland annat Pölsan!
Lämna ett svar