I gårdagens DN skrevs det lite om översättningar vs. originalspråket. I min värld är det glasklart: översättning är bättre. Jag tror att ”de flesta” som tror sig vara flytande på engelska egentligen är medelbra och då kan man knappast se de fina nyanserna i språket. För mig är en bok inte bara en berättelse, utan en bok handlar till väldigt stor del om just språket och orden. Om jag läser en bok på originalspråk är det inte för läsupplevelsens skull utan för att öva mig i läsförståelse/hålla igång språket. Eftersom jag läser engelska texter dagligen på jobbet så känner jag inte någon lust att läsa mer engelska än så och därför blir det ingen engelskspråkig skönlitteratur på originalspråk för min del. Ibland, men tyvärr väldigt sällan nu för tiden, läser jag dock franska böcker.
Sedan kan man väl i och för sig ifrågasätta hur bra somliga översättningar är. Jag har stor respekt för översättaryrket och förstår att det är en komplex och komplicerad uppgift att översätta en bok, men vad hände t.ex. med boken Kiffe kiffe demain som på svenska heter det helt obegripliga Kiffe kiffe imorgon? För att inte tala om översätningen av Bonjour tristesse/Ett moln på min himmel (jag har läst boken på både franska och svenska), som jag betraktar lite som en katastrof. Där har man helt lämnat somliga ord utan översättning (microcefal, demimonde?!?). En av mina favoriter i översättarsammanhang är Harry Potter-böckerna. Där har översättaren, Lena Fries-Gedin, verkligen lyckats i avvägningen vilka namn/benämningar som ska översättas och inte.
Hur förhåller du dig till översättningar? Läser du helst originalspråk eller föredrar du översättningar?
Lämna ett svar