Veckans Tematrio handlar om naturskildringar:

Berätta om tre romaner med läsvärda naturskildringar.

Det här temat tycker jag är svårare än vad man kanske kan tro! Nog finns det många böcker med välskrivna miljöskildringar, men det känns som att det aldrig är just de som jag ser som en behållning när jag har läst en bok. Snarare tvärtom. Sagan om ringen-böckerna hade jag t.ex. väldigt svårt att ta mig igenom just p.g.a. alla extremt tjatiga miljöbeskrivningar och en handling som därför flöt på som… sirap.

Den första bok jag spontant kommer på är i alla fall Pagnols La gloire de mon père, som är en enda stor kärleksförklaring till Provence. Här doftar det timjan och mejram när man går och det karga landskapet breder ut sig. I buskarna gömmer sig alla möjliga fåglar, som man som svensk inte har en aning om hur de ser ut. Det är i alla fall väldigt detaljrikt berättat av någon som verkligen har varit där!

Den andra boken som jag vill nämna lånar jag lite från Lyran själv. Hon nämnar Ut och stjäla hästar i sin Tematrio och jag kan bara instämma i att det norska landskapet är väldigt välberättat i den här stillsamma boken om en far-sonrelation.

Som tredje bok väljer jag att nämna en ungdomsbok som jag tyckte hemskt mycket om när jag läste den som yngre: Vinter i vildmarken. Bokens huvudperson hamnar i Kanadas vildmark efter en flygkrasch och tvingas överleva på det han hittar i naturen. Kanske inte en bok jag skulle älska om jag läste den idag, men jag tyckte den var spännande och bra då och naturskildringar saknas inte. Här är en författare som inte rör sig i okända marker!