Israel Armstrong har precis fått anställning som bibliotekarie på biblioteket i den irländsla småstaden Tumdrum. När han väl kommer dit möts han dock av beskedet att biblioteket är nedlagd och att hans tjänst numer ska bestå av att köra bokbussen, något som i boken inte framställs som en bibliotekaries drömjobb:

”Det skulle förmodligen inte vara för mycket sagt att påstå att bokbussar av många i branschen inte precis anses vara kronan på bibliotekarieträdet. Högst upp i den hackordningen hittar du, låt oss säga, British Library eller New York Public Library eller Kongressbiblioteket eller det i Alexanderia. Sedan, strax under de här parnassiska höjderna, återfinns universitetsbibliotek och privata forskningsbibliotek, och sedan kanske stora offentliga bibliotek och därefter distrikts- och filialbibliotek, och skolbibliotek, sjukhusbibliotek, fängelsebibliotek och bibliotek på slutna mentalvådsinstitutioner. Och till slut, längst ner på skalan, ungefär på samma nivå som röda konstläderinbundna uppsättningar av Det bästa på fuktskadade landsortshotell och i väntrum hos tandläkare, återfinns bokbussen.”

Vad ännu värre är: de 15 000 böckerna i bibliotekets bestånd är stulna! På så sätt dras Israel ofrivilligt in i detektivarbete för att återfinna böcker på den irländska landsbygden. Det är knäppt, roligt och en hel del bok- och bibliotekshumor. Jag uppskattar det verkligen!

Boken har fått varierande kritik om man tittar sig omkring på bloggar. Bibliotekarien läser tycker t.ex. att det är bondkomik och för mycket korrekturmissar och beasbokhylla ger också ett ljummet betyg och tycker att boken är tunn. Själv tycker jag dock mycket om boken och jag gillar humorn. Dagensbok tycker jag sätter huvudet på spiken när de skriver ”kommersiell litteratur när den är som bäst”. Jag förstår vad de menar, för, ja, det är en bok som till stor del består av dialoger och den är också väldigt lättläst. Men den är bra!