Bluffen är en av de ljudböcker som är nominerade till Iris ljudbokspris i år och visst är det en otroligt bra uppläsning hon gör, Katarina Ewerlöf. Så bra det blir när duktiga skådespelare tar sig an en inläsning! Jag tror faktiskt att Ewerlöf är min nya favorituppläsare.

Själva boken har jag mer blandade känslor inför. Drougge är frispråkig och orädd inför att skriva om porr, prostitution, sex… Jag är lite för pryd för sådant. Jag tyckte att Boven i mitt drama kallas kärlek var alldeles för ”privat” och obekväm att ta del av och Bluffen, som i och för sig inte på något sätt är självbiografisk, känns också lite ”för mycket”, inte minst språkligt.

Bluffen är hur som helst en deckare – den första i en rad, får man förmoda, deckare om Berit Hård. Berit Hård är journalist på den inte särskilt creddiga tidningen Veckans OJ. När hon är på Bokmässan för att spana på kändisar blir hon vittne till hur Jan Guillou segnar ned i något som visar sig vara ett mordförsök. Händelsen sätter fart på en rad händelser för Berits del. Hon får unika bilder som hon kan sälja dyrt till TV4, hon lämnar Veckans OJ, träffar Leif GW Persson och får av honom i uppdrag att snoka i Unni Drougges liv. Genom Drougge dras hon in i en porr/knark-härva och börjar rota i något som skulle kunna vara ett mord av en prostituerad kvinna, men som har avfärdats som en ”naturlig” död av en överdos. Det blir lite spretigt! Samtidigt är det såklart spännande, och också lite extra kul att Drougge har låtit använt riktiga kändisars (en del av dem är ju också personer som hon har haft sina duster med i pressen!) namn i boken.

Berit är förresten en skön karaktär. Hon är en kvinnlig huvudperson i en deckare, men är tack och lov inte en spinkig Lisbeth Salander-typ, utan en stor kvinna som vet hur man tar för sig av pengar, män och annat hon vill ha. Hon är hård och framställs inte som någon som hyser varma känslor för sina medmänniskor, men hon känns ändå som en sympatisk och kul person.

Jag både gillar och ogillar boken, om vartannat. Drougge har humor och jag tycker att det är otroligt roligt av henne att göra en roman där hon blandar in både Guillou, sig själv och GW. Tyvärr tycker jag att boken är något ojämn. Trots det tror jag faktiskt att jag kommer att läsa mer om Berit Hård om jag får chansen.