Pia är över 30 och har varken familj eller barn. Istället för att ha ett jobb och en riktig lägenhet har hon ägnat hela livet åt att bo i olika andrahandslägenheter och åt att gå på olika kurser. Just nu är hon inne i en ”jag-är-över-trettio-och-har-inte-hittat-nån-att-leva-med-och-jag-måste-få-barn-innan-det-är-försent-kris”.

Pias syster, Anna, och hennes man, Håkan, är också över trettio, men till skillnad från Pia har de barn. De lever ett ganska vanligt liv och kämpar hårt för att inte på något sätt vara annorlunda. De trivs bra med att vara helt vanliga. Kanske är de lyckliga. Kanske är de det inte. Båda Anna och Håkan funderar en del över det där och oroar sig ständigt över ifall saker och ting inte borde ha blivit annorlunda. Ska livet bara fortsätta såhär, på samma sätt som det har gjort hittills?

I boken finns också Håkans pappa, den otroligt ensamma Henning och den deprimerade mamman till Pia och Anna. Det här är en bok att le till i all igenkänningskomik. Gardell är en mästare på att fånga upp små detaljer i vardagen och livet, som gör att boken blir trovärdig och på sätt och vis ger en exakt beskrivning av livet på 90-talet. Boken handlar om alldeles vanliga människor, som man kan identifiera sig med. Gardell kan också återge saker så att man ser de i ett annat ljus: och blir berörd. Hans böcker väcker alltid en massa tankar hos mig.