Det är inte ofta jag läser om böcker, men nu ska vi läsa Le Petit Prince på franskan och den har jag faktiskt redan läst. Jag är lite nyfiken på om jag kommer att se annorlunda på den nu och om jag kommer att förstå den på ett annat sätt (jag borde rimligen kunna mer franska i alla fall). Spontant känns det inte som att jag kommer att tycka sämre om den åtminstone, för det är en otroligt rar liten bok och nu när jag åter har läst några kapitel känner jag fortfarande att den är fantastisk. Jag fastnar mest för hur bokens huvudperson beklagar sig över att vuxna tappar så mycket av sin fantasi och förmåga att tänka kreativit. Som här t.ex:

”Si vous dites aux grandes personnes: ”J’ai vu une belle maison en briques roses, avec des géraniums aux fenêtres et des colombes sur le toit…” elles ne parviennent pas à s’imaginer cette maison. Il faut leur dire: ”J’ai vu une maison de cent mile francs.” Alors elles s’écrient: ”Comme c’est joli!””

(”Om du berättar för vuxna: ”Jag såg ett vackert hus av rosa regel, med pelargoner i fönstren och duvor på taket…” kan de inte föreställa sig det huset. Man måste säga: ”Jag såg ett hus som kostade 100 000 franc.” Då skulle de utropa: ”Så vackert!””)

Den lilla prisen är verkligen den där förvuxne, naive pojken som vuxna kanske borde ha mer av för att inte bli sådär låsta i sitt tankesätt. Till skillnad från vilken annan vuxen som helst kan han dessutom se vad det här föreställer:

Kan du?