Ajvide Lindqvist kan människans psykologi. Han förstår ensamhet, utanförskap, sorg, längtan – och skräck! Jag har sagt det förr och jag säger det igen: någonstans önskar jag faktiskt att han skrev andra böcker än just skräck, för hur bra jag än tycker att han är som författare så är det trots allt inte min genre. I hans böcker är det inte det vidriga, läskiga och övernaturliga som tilltalar mig, utan hans förmåga att berätta om människor och relationer.
Men jag kan ju inte spekulera i vad böckerna hade kunnat vara, utan jag måste döma dem för vad de är. Och de är bra! I Pappersväggar ryms ett antal noveller och jag tycker väldigt bra om de allra flesta. Flera av de är både kittlande och tankeväckande. Här får vi stifta bekantskap med troll (ensamma, tvingade att passa in i vårt samhälle och faktiskt riktigt otäcka och onda), människor som är döda, men fortfarande lever, människor som bara är vikarier och inte är riktiga människor (och kanske är alla människor utom du vikarie!) m.m. Det låter lätt töntigt när man skriver om det, men Ajvide Lindqvist skriver om det på ett sätt så att man liksom köper det.
Jag lyssnade på boken som ljudbok i en fin författaruppläsning, som jag varmt kan rekommendera, även till dig som, liksom jag, inte förstår skräckgenren…
Kommentera & diskutera gärna!