Med Igelkottens elegans kan jag lägga ännu en bok om klass och status till handlingarna. Det har blivit en hel del böcker på temat den senaste tiden, t.ex. Håpas du trifs bra i fengelset och Presidentens hustru, men Igelkottens elegans känns tyvärr inte som den vassaste i genren.
Boken handlar om portvakten och änkan Renée, som dagligen tvingas bevittna och lyssna på borglighetens dumheter i det hus där hon jobbar. Själv är hon närmast osynlig för husets invånare och hon döljer vresigt sitt intresse för klassisk litteratur och filosofi – intressen som hon förstår att andra anser är opassande för en vanlig portvaktsfru. Lika malplacerad som Renée är i sin yrkesroll känner sig den överbegåvade flickan Paloma i sin familj. Hon känner sig missförstådd och har själv svårt att förstå sin familj och vad som är viktigt i deras värld. När affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in i huset och rör om i grytan korsas Palomas och Renées vägar.
Så långt är allt bra, intressant och också väldigt fint berättat. Men sedan kommer slutet. Jag får känslan av att författaren plötsligt kom på att boken måste avslutas och så gjorde hon det med den enklaste utvägen. Jag vill inte avslöja slutet i händelse av att någon läser boken eller planerar att göra det, men mig föll det alltså inte i smaken. Boken lämnar mig lite som ett frågetecken och hur jag än funderar på det så förstår jag inte vad författaren vill säga. Vill hon säga att var och en är fast i sin roll och sin status och att ingenting går att ändras på? Eller vad? Sådant gör mig besviken. Jag tycker bättre om hoppingivande slut, helst sådana som Joyce Carol Oates har vävt ihop (läs till exempel Lilla himlafågel!).
Nåväl. Man kanske inte ska låta slutet styra hela läsupplevelsen, även om jag tidigare faktiskt har påpekat att det ofta är slutet som är viktigast för mig när det gäller böcker. Det är en filosofisk, finstämd och fin bok. Den räckte dock inte för att infria mina höga förväntningar.
Lämna ett svar