Det här blir min andra Axelsson i år och jag har ytterligare en på gång, för jag lånade Slumpvandring på biblioteket här om dagen. Långt borta från Nifelheim är Majgull Axelssons skönlitterära debutroman, som kom några år efter Rosario är död, boken som gripande berättar om barnprostitution på Filippinerna. Även här skildras utsattheten för de allra fattigaste i detta land, om än lite mer i skuggan än i Rosario är död.

Huvudpersonen heter Cecilia och jobbar som diplomat. Det är en tämligen skyddad värld hon rör sig i och det är framför allt via chauffören, en fattig filippinsk man, som har en stor familj att försörja, som hon får någon kontakt med de förhållanden som stora delar av befolkningen lever under. När hon, chauffören och en gammal bekant från uppväxten, företar en skyndsam resa till Manila råkar de hamna långt ute i obygden p.g.a. ett vulkanutbrott och blir fast där borta. Där träffar de också en ensam liten flicka och en man som kanske hör till gerillan. Saker och ting ställs plötsligt till sin spets och särskilt kommer ursprunget ikapp.

Denna, ganska skakande, berättelse blandas upp med berättelsen om Cecilia, när hon åter är i trygga Sverige och tar hand om sin svårt sjuka mor. De traumatiska minnena från Filippinerna och minnen från när hon växte upp i Nässjö, som dotter till en nyrik byggherre och en mor engagerad i politiken, bubblar upp hela tiden.

Det är väldigt gripande och Axelsson kan skickligt och trovärdigt porträttera sina karaktärer i boken. Det är väldigt lätt att se miljöerna framför sig och att förstå varför Cecilia handlar som hon gör och vad som driver henne till det hon gör. Smärtsamt närvarande berättat! Jag gillar verkligen den här boken och kan väl bara sakna att vissa saker faktiskt inte reds upp, samt att jag inte riktigt kommer överens med slutet.