Anna Gavalda har hyllats för sitt sätt att skriva, sitt moderna språk och hennes skicklighet när det kommer till att beskriva människor och relationer. Jag tror att den som har läst och gillat Tillsammans är man mindre ensam kommer att känna igen mycket av detta, för nog är det här en bok som man blir glad av. Visst är det förutsägbart och visst hade det kunnat kortats ned 200 sidor och ändå varit samma berättelse, men jag tycker ändå att det är helt okej.

I huvudrollen hittar vi en arbetsnarkoman som kämpar för att hålla uppe fasaden inför styvdottern. I verkligheten har förhållandet med sambon sedan länge havererat. Livet rullar på och bjuder nästan aldrig på eftetanke eller framtidsdrömmar. Så får han ett brev från en vän som han inte har haft kontakt med på många år. Brevet är mycket kort: ”Anouk är död”, men det rubbar hela hans liv.

Genom boken får vi sedan följa huvudpersonens otroliga utveckling och se hur han blommar ut. Det skildras inte minst i språket, som är nästan jobbigt osammanhängande när det beskriver huvudpersonens oändliga tjänsteresor, hans försök att hålla igång relationen där hemma och allt annat som utgör hans vardag. Det är skickligt skrivet, men, som sagt, nästan jobbigt. Jag kan inte låta bli att misstänka att mycket helt enkelt har fallit bort i översättningen. Det som alldeles säkert flyter på bra i franskan blir här avhuggna meningar och ord som knappt finns i svenskan, men som är tappra försök att översätta vardagsord och slang från franskan.

I slutändan blir det bara ett medelbetyg från mig. Jag kunde inte riktigt fastna för berättandet den här gången och de drygt 500 sidorna blev också lite för mycket för att beskriva denna historia. Jag tycker ändå att det är en fin bok och jag ser fram emot att läsa mer av Gavalda.