I DN 20/5 skrev Jens Liljestrand fint och inspirerande om nyöversättningen av Jane Austens Stolhet och fördom (översättning: Gun-Britt Sundström). Den är jag intresserad av att läsa. Jag skulle faktiskt vilja läsa fler klassiker, men det blir sällan av. Nyöversättningar känns dock som något som verkligen kan sänka tröskeln till att börja.

Ordfronts nyöversatta (de har några år på nacken nu i och för sig) Shakespeareklassiker är exempel på klassiker som jag har funnit överraskande bra och lättillgängliga. Köpmannen i Venedig tyckte jag riktigt bra om och jag är sugen på att läsa mer.

Översättningar gör verkligen otroligt mycket för en bok. Jag är inte precis fransktalande, men till och med jag kan känna hur konstigt och onaturligt det känns i böcker som Bonjour tristesse (Ett moln på min himmel) och även i en del Gavalda, t.ex. Lyckan är en sällsam fågel. I översättning har flytet i dialogerna försvunnit och ord som inte ens riktigt finns i svenskan har kommit med i alla fall. Som tur är finns det riktiga pärlor som är kanonbra i översättning. Lena Fries-Gedins fantastiska och varsamma översättning av Harry Potter-böckerna är ett bra exempel på översättningar när de är som bäst. De ord, platser och namn som kan behöva översättas har fått en översättning som känns bra på svenska (Crookshanks – Krumben, Port keys – Flyttnycklar, The Quibbler – Hört och Sett, Grindylow – Grindylogg som exempel). Fint!