Jag blir inte klok på den här boken. Efter att ha läst den har jag nämligen ingen aning om vad den egentligen handlar om. Trots detta finns det något i den som jag gillar. Jag kan bara inte sätta fingret på vad det är.

Bokens huvudperson är en tjej i 25-årsåldern. Hon känner sig inte riktigt bekväm med sitt liv. Sedan en tid tillbaka är hon tillsammans med Stefan, som är både trevlig och snygg, men hon väntar ständigt på att den rätte ska dyka upp.

Hon gillar inte sitt utseende, men plågar sig själv i högklackat och sminkar sig ordentligt varje dag i förhoppningen att hon ska se snygg ut ifall den rätte faktiskt dyker upp en dag.

Så reser Stefan bort tillsammans med en vän och bokens huvudperson får inte följa med. Hon känner sig plötsligt väldigt ensam och orkar knappt gå ut ur lägenheten.

Boken påminner mig om Jonas Gardells böcker. Den här boken, liksom Gardells böcker, handlar om ensamma människor och om sorg, saknad och rädsla. Kamalas bok är dock mer förvirrande. Kapitlen är korta och de första ägnas åt att beskriva huvudpersonen och hennes liv. Det känns därför aldrig som om boken kommer igång riktigt. Jag upplevde det som att det aldrig hände något i boken, men det kanske är meningen att man ska få den känslan. Huvudpersonens liv är ju faktiskt inte speciellt händelserikt.

I en del av huvudpersonens känslor kan man känna igen sig, men jag har läst många liknande böcker förr, så jag kan inte påstå att boken gav mig något nytt. Hur som helst var den ändå en trevlig läsning och en bra sak är att det bland allt det allvarliga finns det en humor i språket.