Pythian pratar, av Liv Strömquist, innehåller sju livsråd om ironiskt nog gör det tydligt att livsråd och självhjälp knappast gör oss lyckligare. Det som är så fantastiskt med Liv Strömquist är att hon i varje seriealbum lyckas förmedla något som både känns nytt, underbyggt och intressant. Nog är vi många som på ett obestämt sätt tyckt att det skaver med alla dessa floskel-liknande råd som flimrar förbi i flödet och som tycker att self care är helt ogreppbart. Det är när Strömquist tar hjälp av sociologer, som Edgar Cabanas, Zygmunt Bauman, Hartmut Rosa och andra, för att problematisera fenomenet som det verkligen sätts i ett förklarande ljus.

Plötsligt ser jag framför mig alla (inklusive mig själv, till viss del) som förgäves försöker kontrollera, optimera och styra sådant som svårligen kan påverkas: lycka, hälsa, njutning – till och med döden. Det är egentligen självklart att saker och ting inte blir så kul om man försöker forcera fram ”kul”. Det finns naturligtvis mycket allvar i botten, men det hela beskrivs såklart med Strömquists härliga humor. Jag skrattar gott åt bilden av manosfär-influencern Rollo Tomassi, som ”står helt stilla och spelar sur i hallen” i tron att det ska få hans fru att vilja ligga oftare. Och åt psykologen och författaren Nicole LePera, vars bästa livsråd när det gäller relationer, kokar ned till att man bör bryta kontakten med folk.

Nej, allt går inte att kontrollera och optimera. Förmodligen skulle det göra många av oss gott att våga släppa taget lite mer. Inte för att jag känner mig sugen på att dela ut några livsråd efter att läst den här boken, men ändå.

Pythian pratar är sjukt rolig och samtidigt tänkvärd. Strömquists illustrationer sätter tonen och stryker under texten på ett snyggt sätt. Det här seriealbumet är verkligen en fullträff.

Pythian pratar