De vuxnas lögnaktiga liv, av Elena Ferrante, utspelar sig, som så många andra av Ferrantes romaner, i ett Neapel där klasskillnaderna är påtagliga. I några av de tjusigare kvarteren bor Giovanna med sina hårt arbetande föräldrar: föräldrar med moderna ideal, utbildning och en förkärlek för att ge sig in i långa diskussioner om politik och kultur. I de ruffigare kvarteren, där invånarna slänger sig med napolitanska och där gangstrar och smågangstrar styr en stor del av tillvaron, bor delar av Giovannas släkt: där bor hennes faster, Vittoria, som föräldrarna har valt att ta avstånd från. Giovanna är på väg in i tonår och vuxenblivande och en nyfikenhet väcks kring Vittoria och den del av pappans uppväxt och ursprung han inte gärna pratar om. Giovanna tar kontakt med sin faster och öppnar plötsligt en dörr till familjehemligheter och lögner hon behöver konfronteras med.

De vuxnas lögnaktiga liv är en intressant uppväxtskildring, där Giovanna steg för steg kliver in i vuxenvärden och gång på gång behöver pröva och ompröva det hon trodde sig veta om sig själv, sin familj och sin omgivning. Det är skickligt beskrivet och Ferrante är också mästerlig på att skildra sitt Italien och göra Neapel levande.

Det finns mycket att imponeras av, fundera över och gilla med den här romanen. Samtidigt måste jag erkänna att jag tyckte att De vuxnas lögnaktiga liv kändes lång och stundvis rätt seg. Jag läser också med känslan av att inte riktigt förstå vad Ferrante vill säga. Här skildras relationer, sexuella övergrepp(?) och vänskaper som jag helt enkelt inte förstår. Det är sällan kul att läsa en bok där berättelsen flyger över huvudet, så, nej, det här är inte det bästa jag läst av Ferrante, men det är absolut en intressant roman.

De vuxnas lögnaktiga liv

Elena Ferrante

Elena Ferrante är pseudonym för en italiensk författare som valt att vara anonym.