Genljud av Pooneh Rohi

Genljud, är en diktsamling av Pooneh Rohi. Jag har slukat hennes tidigare texter: romanerna Araben och Hölje och novellen Kräftfångst, och eftersom samtliga har varit fantastiska blev jag såklart förtjust när jag fick höra att hon nu debuterar i det här formatet. Är det något Rohi är alldeles särskilt skicklig på att skildra är det svårigheten i att migrera och att tappa sin självklara kulturella tillhörighet. Den som invandrat till Sverige kanske aldrig blir riktigt sedd som svensk, men kan heller aldrig helt hålla kvar den kultur och det språk som lämnats. Det här är något som även ges utrymme i Genljud, där berättarrösten tappar en kultur, men också suger åt sig någonting nytt. Naturen är ständigt närvarande i Rohis diktsamling: stenar, grus, barr och gran – men också pelargoner. För mig finns det inget svenskare än naturdyrkan (och pelargoner, för all del). Genljud är också en dikt om att se sitt barn få allt detta. Att få är, i de här sammanhangen, också en förlust.

det är en tröst

att jag inte ser

i dina ögon

vad det är jag raderar

Ur Genljud av Pooneh Rohi

Är det här den mest lättillgängliga diktsamling jag läst? Nej, jag lägger mig platt och erkänner att mycket säkert flugit över huvudet. Gör det något? Nej, egentligen inte. Rohi har ett vackert språk och jag tycker om att vara i det, att läsa hennes dikter och fundera över dem. Det är också en oerhört vacker bok med slösigt, härligt papper, där poesin upptar några få rader på varannan sida. Det är någonting kaxigt och härligt i att låta dikterna ta sådan plats, rent fysiskt, och jag gillar det. Det här är en diktsamling att utmanas av och återvända till.

Genljud

Pooneh Rohi

Pooneh Rohi är en svensk författare, med rötter i Iran. Hon är även verksam som forskare inom lingvistik.