Inget ska växa över mig av Elin Grelsson

Inget ska växa över mig, av Elin Grelsson, är en roman om klass och klassresor. Huvudpersonen, Jenny, har lämnat lilla Sörede till förmån för Stockholm. Bakom sig lämnar hon allt hon inte vill ha: Norrland, småstadsliv, husrenoveringar, småbarnsliv, slitsamt jobb i äldreomsorgen – sådant som är hennes systrars verklighet. Vad hon har lyckats uppnå hittills: ett kort andrahandskontrakt och ett tillfälligt jobb på en reklambyrå med taskig arbetskultur. Släkten i Sörede verkar inte förstå Jennys livsval eller storheten med att bo i Stockholm. Avståndet mellan dem växer.

Så träffar hon Sebastian, en man som vuxit upp med överklassens privilegier och som tar för sig av livet och Stockholm med den självklarhet man kan när man vet att allt alltid kommer att lösa sig, när man vet att det alltid finns något att falla tillbaka på, och när man alltid känner sig bekväm i alla sammanhang och situationer. Ironiskt nog forskar Sebastian kring arbetarklassen, som han egentligen bara känner i teorin. Jenny och Sebastian blir ett par, men det är inte friktionsfritt att vara tillsammans med så vitt skilda erfarenheter i bagaget, och det är inte helt lätt för Jenny att smälta in och känna sig hemma bland Sebastians vänner.

Det här är i teorin en bok helt i min smak. Jag har själv gjort något av en klassresa, på så sätt att de flesta i min släkt har vanliga arbetarjobb och att jag själv är en av få i släkten som har pluggat på universitetet (doktorerat till och med). Sedan bor jag i och för sig i Umeå, vilket inte precis är som att göra bostadskarriär i Stockholm eller att hoppa omkring och göra karriär i någon storstad, men ändå. Självklart har jag ibland känt att mitt yrkesval är olikt de flestas i min släkt och att det skapar ett avstånd och jag har absolut flyttat ifrån min uppväxtort för att jag tyckte att det var för litet, fanns för få likasinnade, inte passade för mig där och då. Jag trodde att jag skulle läsa och känna igenkänning, som jag har gjort med så många andra klasskildringar, men alltså… Nej! Jag blev faktiskt mest irriterad medan jag läste, irriterad på att Jenny är så ängslig och lägger så mycket energi på att noja kring oväsentligheter och fundera över hur hon ska passa in. Jag fattar: Jennys historia är säkert en historia hon delar med många klassresenärer, men själv känner jag inte igen mig ett dugg och därför blir jag heller inte berörd. Dessutom finns det ingenting som avslöjar varför Jenny och Sebastian är ihop. Jag undrar hela tiden varför de inte gör slut. Det finns faktiskt ingenting i Jennys liv som framstår som särskilt kul, äkta eller intressant. Kanske är det meningen att det ska framstå så, men det är nog det som gör att jag helt enkelt inte känner så stora sympatier för Jenny. Hon lämnade Sörede, som hon föraktar och förminskar, men hon verkar inte ens själv tycka att något i hennes Stockholmsliv är särskilt bra? Till slut vet jag inte vad boken vill säga.

Det boken i alla händelser påminde mig om var i alla fall hur en klassresa också skulle kunna vara: att man pluggar, flyttar och lever ett liv som på många sätt skiljer sig från det man levde när man växte upp och… ja. That’s it. Var och varannan person gör en klassresa och Stockholm består till stor del av folk som har flyttat dit. Det är inte nödvändigtvis en big deal att komma från ett ställe som fiktiva Sörede. Det är liksom en erfarenhet att dela med fantastiskt många andra och den kräver inte att man tänker sönder varje liten situation, relation eller valmöjlighet och funderar på hur ”alla andra”, de som föddes in i den klass de lever i, gör.

Inget ska växa över mig

Elin Grelsson

Elin Grelsson (född 1983) är en svensk författare och skribent.