Det här är den tredje och avslutande delen i böckerna om familjen Neshov. I den första boken återförenades bröderna Erlend, Margido och Tor, som hade haft dålig eller obefintlig kontakt de senaste åren. Tors dotter, okänd för de andra bröderna, dök upp, och allting verkade arta sig till en riktig ”…och så levde de lyckliga i alla sina dagar”-saga. Även del två i trilogin bjöd på puttignuttigheter som drog åt samma håll. Här skulle det byggas sommarstugor, rustas upp, tas om hand, skaffas familj, umgås. Men så kommer del tre: Tor försvinner ur bilden, dottern blir deprimerad och alla planer ser ut att kastas omkull.

Gud, vad jag ogillar sådant här! Visst kan böcker ha ett sorgligt slut, sluta oväntat eller ta skarpa vändningar, men när det gäller den här trilogin hade jag hellre fortsatt att följa familjen Neshov bland släktmiddagar, barnprat och framtidsdrömmar. Jag kan inte alls försonas med att trilogin, som ju hela tiden har varit så mysig och liksom god, ska sluta såhär.

I övrigt känns Ragdes trevliga och detaljrika berättande igen och boken är helt klart ett skönt tidsfördriv, men jag känner mig ändå lite besviken, kanske mest för att jag inte förstår Ragdes avsikt med att avsluta trilogin såhär. Vilken är sensmoralen? Vad är det hon vill berätta? Jag vet inte. Jag blev faktiskt mest besviken.