En dag när Ivan vaknar är alla människor borta. Han letar efter dem, försöker att ringa dem och han rör sig i staden, men ser bara djur. Ett av djuren är en katt, som han stänger in i en plåtlåda för att den ska dö. Han identifierar sig med katten och känner sig lika instängd i världen som katten borde göra i sin plåtlåda. Det är en ångestladdad berättelse och jag blir äcklad över hur Ivan rör sig i staden och plågar somliga av de djur han stöter på.

Berättelsen om Ivan, ensam kvar i världen, är uppblandad med vad Ivan sysslade med veckorna innan alla människor försvann. Det är en minst lika jobbig berättelse att läsa, för den är kantad av kriminalitet, våld och smutsiga miljöer. Berättelsen flyttas ständigt tillbaka till ett stinkande soprum, där Ivan hänger med en av sina kompisar ibland.

Boken väcker känslor, för den förmedlar verkligen ensamheten och den förmedlar utsatthet från flera vinklar. Jag tyckte ändå inte att den var särskilt bra. Den är experimenterande skriven där man som läsare flyttas fram och tillbaka i tiden och somliga kapitel handlar om de försvunna människorna, var de nu är. Jag har lite svårt att förstå vad boken vill säga. Själv blev jag mest lite illa berörd, men jag kan också konstatera att Tichý verkligen kan skriva och förmedla något och det är ju verkligen inte helt betydelselöst.