När jag skriver det här inlägget är det fortfarande maj (jag brukar alltid tidsinställa mina inlägg) och ingen bebis i sikte. När inlägget publiceras skulle jag tro att jag med 100% sannolikhet har en bebis. Jag tänkte det kunde vara kul att lyfta några roliga/bra/minnesvärda skildringar av familjeliv och föräldraskap – det finns ju en hel del böcker som berör just det ämnet.

Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir är en roman om en kvinna som blir lämnad av sin man, mannen som precis har kommit ut ur garderoben och nu avser att leva tillsammans med den man han uppenbarligen har haft en relation med under en lång tid. Kvar blir bokens huvudperson och de två barnen, de 2,5 år gamla tvillingarna. Jag tycker väldigt mycket om den lilla sidohistorien som handlar om just barnen: den kavata och försigkomna flickan och den försiktiga pojken, som modern oroar sig så mycket för. Tänk vad barn kan vara olika.

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist är en pappa-skildring som verkligen fastnar. Det är svårt att inte bli berörd av Malmquists roman, som är baserad på hans egna upplevelse av att i stort sett samtidigt bli förälder för första gången och förlora sin sambo i en aggressiv cancersjukdom. Man håller nästan andan när man läser. Malmquist gör situationen så levande.

Kristina Sandbergs Maj-böcker (Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris) handlar framför allt livet som hemmafru på 30-talet och framåt, men moderskapet är såklart en stor del av det. De är fantastiska böcker alla tre, underbara skildringar av allt jobb och alla omsorger husmodern förväntas ägna sig åt och hur allt sedan plötsligt är fel och omodernt. Det är också otroligt fina skildringar av oron: oron över att passa in, oron över barnen, över familjen.

Nefertiti i Berlin är en diktsamling av Bodil Malmsten och en bok som kretsar kring en resa som bokens berättarjag gör tillsammans med sin dotter till Berlin. Det är en vemodig och fin bok om att barn bara är till låns – snart är de stora, nästan vuxna, och måste släppas fri.

Karl Ove Knausgård har skrivit en hel självbiografisk romansvit riktad till sin dotter, som vid svitens inledning ännu inte är född. Jag har ärligt talat svårt för ”fenomenet Knausgård”, men jag fastnade verkligen för Om våren och tycker att det är himla fint att skriva till sitt barn på det sättet, att ge barnet en slags inramning av tiden då hens liv började.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är en bok som verkligen petar in många aspekter av att vara en familj. Här möter läsaren den stressade småbarnspappan som nästan vänder ut och in på sig själv för att räcka till – och som helst vill att alla applåderar honom för det. När hans egen pappa kommer på besök blir det för mycket. Hans pappa förväntar sig att hans son sköter allt möjligt och omöjligt, men nu tycker åtminstone en av parterna att det är dags att omförhandla pappaklausulen. Det finns mycket i den här boken som är sorgligt och hjärtskärande på olika vis, men framför allt tycker jag faktiskt att den är rolig. Få kan skriva så snärtigt och kul som Khemiri.

Rosieeffekten är en feelgoodroman av Graeme Simsion. Det är den andra, fristående, boken om Don, en man med ganska utpräglade autistiska drag. I den första boken hade han siktet inställt på att försöka hitta en livskamrat. Nu står han inför det omvälvande att bli förälder för första gången. Det ställer verkligen saker till sin spets i relationen till sambon Rosie. Boken är framför allt en bok fylld med humor och värme, men också med en hel del sorgliga stråk. Jag tycker verkligen att den är både annorlunda och bra!