Idag kommer ett kanske lite pretentiöst inlägg om en grej som jag har funderat på en hel del. Vad är egentligen kultur och vad ska vi ha den till? Jag har naturligtvis inga svar, men kultur betyder mycket för mig. Vad betyder kultur för dig?

När jag växte upp var böcker och läsning en självklarhet i mitt hem, men jag hade långt till någon teater och gick just aldrig och såg någon scenkonst, annat än med skolan någon enstaka gång. Musik tyckte jag om, men utbudet begränsades till den lilla CD-samling jag hade och några konserter gavs sällan någonstans i närheten, så det blev inte några live-upplevelser speciellt ofta. Någon musikskola eller dansskola fanns just inte i min kommun, så det låg inte direkt nära till hands att själv ägna sig åt något kulturellt. Teater, opera, klassisk musik, konst, allt sådant var främmande. Ändå låg det bara och väntade på mig.

Jag flyttade till Umeå när jag var 18 år och då hamnade jag plötsligt i en stad med ett stort kulturutbud och flera dansskolor. Jag började självklart att dansa. Jag visste att dansen var något som hade saknats mig, trots att jag aldrig hade dansat förut. Jag visste inte vilken stil jag ville hålla på med, men jag testade mig fram. Jag visste inte att man kunde dansa balett som vuxen nybörjare, men när jag så småningom började lyssna på klassisk musik kändes det direkt att det var balett jag måste hålla på med (jag dansar även dancehall, vilket är en helt annan stil). Få musikstilar går rakt in i kroppen på samma sätt som klassisk dansmusik, balettmusik. Jag vet inte varför, men det känns i kroppen.

Musiken är verkligen något som känns. Jag kan inte ens hitta ord för att förklara hur mycket exempelvis Kent och Håkan Hellström har betytt för mig under tonåren och hur mäktigt det har varit att få se dem live. Att gå på konserter kan vara en otrolig upplevelse. Att lyssna på musik i sina hörlurar kan vara en annan, men nästan lika härlig upplevelse. Musik kan gå rakt in i hjärtat, eller rakt ut i kroppen och kräva dans. Det är otroligt hur något kan balansera på känslolägen på det sättet.

Det dröjde, men sedan upptäckte jag den klassiska musiken. Jag visste ingenting, absolut ingenting, om klassisk musik, men jag delade kontor på jobbet och blev distraherad. Jag började ha Klassisk morgon igång i hörlurarna och där någonstans vaknade mitt intresse för klassisk musik. Som pausmusik fungerade det dock ”sådär” tills jag kom på vad som verkligen är min bästa jobbmusik: minimalistisk musik. Nu för tiden återvänder jag hela tiden till Steve Reich och Philip Glass. Ibland skrattar jag nästan åt mig själv. Vad lyssnar jag på för pretto skit? Jag vet inte! Jag vet bara att Steve Reichs musik passar perfekt för min arbetsdag och att det finns slagverksmusik som är så fantastisk att jag inte ens kan sätta ord på det.

Opera är också fantastiskt. Jag såg min första opera när jag var cirka 20. Det var en obegriplig uppsättning av Trollflöjten. Jag och en kompis köpte biljetter lite sådär på impuls och det fanns bara två platser kvar, längst fram, vilket ärligt talat var skoj, för det är ju roligt att kunna se ned i orkesterdiket. Jag hade dock inte läst på och jag fattade därför ingenting. Sedan fortsatte jag ändå att gå. Det visade sig att jag älskar opera, älskar opera för att det är så maximalistiskt och innehåller allt: musik, kostym, sceneri, dans.

Det mesta jag testar i kulturväg är sådant som ger ett omedelbart sug efter mer. Jag trodde dock länge att konst inte var något för mig. Jag visste ingenting om konst och förstod inte vad det var man skulle ”se”. Jag trodde att det krävdes en viss utbildning, någon slags förstånd eller klass som jag inte hade. Sedan tittade jag på konst i alla fall och fattade att alla kan se. Man ser det man ser. Nu älskar jag konst (nej, inte all konst, precis som att jag inte älskar all musik eller tilltalas av all dans). Jag och min sambo brukar ägna en stor del av våra semestrar åt att springa på museum. Varje gång ser man lite mer, förstår lite mer. Förstår vad? Inget! Allt! Ju oftare man ser, desto mer finns det att se: sammanhang, tekniker, komposition, tanken bakom, sig själv i en ny vinkel. Jag och min sambo pratar om konst typ varje dag och det finns inget bättre söndagsnöje än att kolla på konst.

Ibland har jag verkligen svårt att hitta tid till film (för att inte tala om serier), men jag älskar verkligen film, självklart inte all film, men mycket och filmer från många olika genrer, högt och lågt. Jag tittar på det som vissa tror är barnfilm, men som är hjärtevärmande animerad film. Jag tittar på komedier, SciFi, de långsammaste av dramafilmer. Under en period brukade jag gå på matinéer på söndagar och mestadels kolla på just de där dramafilmerna. En gång satt jag själv i biosalongen. Lyxen att sitta helt själv och få titta in i någon annans värld en stund.

Ja, ni hör, jag kan inte tänka mig ett liv utan kultur. Jag fattar att allt går i faser och att det säkert finns eller kommer att finnas perioder när jag måste fokusera på helt andra saker, men jag har verkligen svårt att se att jag helt skulle avstå från att konsumera kultur. Någon gång emellanåt behöver jag verkligen en dos nya intryck. Det kan vara opera, det kan vara en utställning, det kan vara en konsert, det kan vara en bok. Eller att bara lyssna lite på Spotify. Ett liv utan böcker? Jag vill inte vara utan böcker!

En bok kan vara ren underhållning, absolut, men ibland (ofta) kan en bok sätta ord på något jag känt eller tänkt och inte riktigt förstått. Ibland lånar jag någon annans blick, får se någon annan del av världen en stund. Lär mig något. Ibland läser jag ett fåtal ord, ser något mellan raderna, får som ett sug i maggropen. Litteratur kan beröra starkt, kan förändra folks liv. Jag menar det verkligen.

Jag vill alltid lära mig något. Det är en av anledningarna till att jag älskar kultur. Det är nog också därför jag arbetar som forskare. Jag vet inte ens vad jag söker efter. Först grottade jag ned mig i ett doktorandprojekt, men sedan flera år jobbar jag som en slags mångsysslare och kastar mig in i alla projekt där det saknas folk (och okej, jag har några mer långsiktiga projekt också). Allt verkar spännande och kul. Jag vill alltid lära mig något nytt. Det är ett sådant sug i mig att jag emellanåt pluggar vid sidan av mitt jobb. En lätt oroad kollega frågade varför, vad som är mitt mål, vad jag har för plan med mina studier. Plan? Han trodde att jag skulle söka mig till någon annan arbetsplats, men herregud, jag hade ingen plan. Jag har ingen som helst plan. Jag vill bara lära mig nya grejer.

Lära mig nya grejer, känna nya grejer. Och ja, jag fattar att man kan göra det på olika sätt, t.ex. genom resor, möten, äventyr. Ändå känner jag att kulturen har något speciellt, något fantastiskt, för den finns så tillgänglig och tar så många uttryck.

Egentligen är vi bara djur. Människan är verkligen inget mer än ett djur, men ändå vill vi så gärna att vi ska vara något mer, något annat. Den viktigaste skillnaden är kanske kulturen. Egentligen hade vi inte behövt jobba så mycket och hårt som vi gör. Det ekonomiska systemet, jakten på tillväxt, är något vi själva har uppfunnit, relativt nyss dessutom. Redan för 40 000 år sedan konstruerade människan musikinstrument och bildkonst har till och med funnits sedan långt tidigare än så. Suget efter kultur uppstod inte nyss, det har funnits med oss i tiotusentals år. Idag hade vi kunnat ägna oss ännu mer åt kultur och åt bildning. Vi behöver egentligen inte köpa en massa onödiga prylar, jobba (ibland med rena hitte-på-jobb) 40 h i veckan och sträva efter ständig tillväxt (och nej, jag är verkligen ingen flummig hippie eller ens speciellt vänster, men jag tycker såhär ändå). Vi hade kunnat ägna oss mer åt det som skiljer oss från djuren: kulturen, att nå något nytt, något djupare, bilda oss. Men det gör vi inte, för det sjuka är att kulturen inte har något större värde idag. Bildning och utbildning har inget större värde. Just ingen blir rik av att utbilda sig, av att skaffa sig en akademisk utbildning eller av kultur. Rik blir man av att redan ha pengar att placera eller av att köpa en bostad. Tack vare bostadspriserna kryllar det nu av nyrika människor som kan köpa fräsiga bilar, kläder från rätt märken, ännu dyrare hus. Men de kan inte köpa bildning. Spelar det någon roll? Nej, kanske inte. Jo, kanske mycket.

Jag vill i alla fall tro att den som avstår från att ta del av kultur missar något väsentligt. Jag har också svårt att förstå varför kultur ska ha så lågt värde och betyda så lite. Det går alltid att argumentera för att skattepengar ska satsas på vård, skola, omsorg (och det kan jag ju hålla med om, oftast). Det går alltid att skära ner på kultur (eller?). Men vad blir kvar? Till slut blir vi korkade. Det måste vara så det blir. Till slut blir vi bara djur.

Det allra mest korkade: det parti som pratar mest om kultur är också ett parti som värnar om en ”svensk kultur” och som lägger sig i vilka uttryck konsten får ta. Hur mycket hatar man inte kultur om man tror att det finns en ”svensk kultur” eller ”klassisk och tidlös” konst? Kultur betyder odla. Kultur handlar om att växa, expandera, öka, gro. Tror man att kultur handlar om att… jag vet inte vad? Hopsa omkring i folkdräkt? Enbart visa konst som är rent dekorativ? Verk som skildrar svunna tider? Och inget mer. Ja, då är man faktiskt lite väl dum i huvudet (alternativt hatar kultur).

Det här blev ett långt, svamligt inlägg utan någon stark poäng annat än den att kultur verkligen betyder mycket, mycket för mig och för mig är det överrumplande att den kan betyda så lite för andra.