Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är en fantastisk bok om en familj som försöker att hålla ihop, sorg över en förlorad dotter och rädslan över att inte alltid fixa att vara den närvarande förälder man vill vara. Betyg: 5 wet wipes av 5.
Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är en roman om familjeliv och relationer. I centrum står en föräldraledig pappa som ägnar dagarna åt det kaos som gärna uppstår när en ettåring och en fyraåring är inblandade. Omtöcknad av sömnbrist sköter pappan hämtningar, lämningar, källsortering, byten av bajsblöjor, förfrukostar, frukostar, middagar, storhandling, tvätt, lek, tröst och tusen andra saker samtidigt som barnen gärna drar åt helt olika håll. Så kommer den tid på året då pappans egen pappa, barnens farfar, kommer till stan. Pappan, som är en farfar, bor utomlands och har lämpat över all hantering av posten och det ekonomiska till sin son, som också förväntas upplåta sitt kontor åt honom när farfadern kommer till Sverige för sin regelbundna visit, som han måste företa sig för att fortfarande kunna ta del av svenska välfärdssystem. För pappan, som är en farfar, är det naturligt att hans son tar hand om allt detta och han anser sig också förtjäna det eftersom han en gång i tiden överlät en hyresrätt till sin son och därför på något sätt har en livslång hållhake på honom. För pappan börjar det dock bli allt kämpigare att rodda allt kring farfaderns Sverige-liv, inte minst sedan han själv blev förälder. Nu börjar han känna sig redo att omförhandla pappaklausulen, det är dags att sätta ner foten och få sin pappa att sluta utnyttja honom.
Boken berättas omväxlande från pappan, farfadern och från andra familjemedlemmar (levande som döda, ettåringar som farmödrar), vilket är ett genialiskt drag. Alla vinklar tas med och trots att var och en av bokens karaktärer bär på osympatiska drag så är det lätt att börja känna sympatier med dem när perspektivet ändras.
Det är lätt att förstå att bokens pappa är så besviken på sin egen pappa, som visar så litet intresse för sin son och sina barnbarn, men som kräver så mycket i form av en massa praktiskt fixande, och som alltid tar för sig utan att säga tack, men som aldrig bjuder igen. Samtidigt är pappan, som är en farfar, naturligtvis en person med ett bagage och egna sorger, krämpor och ensamhet.
Det är lätt att känna sympatier med bokens pappa, som sover så lite och sliter så hårt. Han är ständigt upptagen med att vara den perfekta och närvarande pappan, men han är också en person som, oskönt nog, helst vill ha applåder för att han gör det han gör. Sett ur hans frus och föräldrars ögon är det också lätt att förstå att bokens pappa kan upplevas som oerhört irriterande. Han sliter som ett djur med vardagens sysslor, men han är också den som låter minsta småsak blir enorma projekt att läsa in sig på tills ingen energi längre finns att slutföra något. Hans liv är en lång rad påbörjade projekt som slutat i ett ingenting.
Khemiri låter läsaren följa de två fäderna och deras närstående under ett antal dagar, där det utåt sett inte händer just någonting, men där det trots allt sker väldigt mycket, inte minst inuti dem. Det är en fin resa att få följa med på. Vi är alla människor med ett bagage som innehåller sorg, frustration och ilska, men också ömhet och kärlek. Khemiri påminner om att alla innehåller lite av varje: att vi alla har både bra och dåliga sidor, men att ingen faktiskt är sämre än att den kan bryta mönstret, åtminstone lite grann, och släppa fram nya sidor. Det är en fantastisk och trösterik liten bok om vad som håller ihop och drar isär en familj och om sorger som kan svälla ut och spränga fram stora avstånd mellan människor. Jag älskade verkligen att få följa den här familjen och att lära känna dem bortom de sidor de oftast väljer att visa utåt. Inte minst är det härligt att få vara i Khemiris språkvärldar ett tag. Han har ett alldeles eget sätt att skriva där rytm och flöde driver berättelsen på ett sätt som kan få vilken scen som helst att lyfta. Han har ett lekfullt språk och en fenomenal förmåga att hitta oväntade, roliga och exakta liknelser och uttryck. Trots att boken innehåller många sorgliga stråk är det en bok som på många sätt är ren underhållning. Det går inte att göra annat än att skratta med pappan i hans vardagsstök och att dra på munnen när precis allt tycks gå honom emot.
Jag vet ingen som skriver som Khemiri och har samma lätthet och ton i sitt berättande. Det är verkligen fantastiskt att kliva in i hans världar. Hans tidigare böcker har ofta varit politiska och spetsiga på ett sätt som Pappaklausulen inte är på samma sätt, men Khemiris unika berättande och hans humor känns igen. Jag har älskat i princip alla romaner Khemiri har skrivit och det här är ännu en fullträff, en mångbottnad, underhållande och berörande berättelse som bjuder på igenkänning och som på ett oväntat sätt skänker både tröst och hopp för den som ibland ifrågasätter om livet verkligen går i rätt riktning.
Citerat ur Pappaklausulen
”Hon går mot tunnelbanan, hon har sin nya väska, sin nya frisyr, sin rock, sina handskar, hon ser så professionell ut när hon ska ut i välden. Han står kvar hemma i kökskaoset. Han har en morgonrock med ettåringens snor på axeln, avtryck från fyraåringens gröthänder på fickan. Ettåringen springer runt med en gåvagn och vrålar av frustration varje gång som han fastnar i en matta eller i ett hörn.”
Pappaklausulen
Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 364.
ISBN: 9789100176303.
Jonas Hassen Khemiri
Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är en svensk författare och dramatiker som romandebuterade 2003 med Ett öga rött, en bok som väckte stor uppmärksamhet, inte minst för den skrivits med en inte speciellt grammatiskt korrekt svenska. För sin debutroman belönades Khemiri med Borås tidnings debutantpris och han har därefter belönats med ett flertal andra prestigefulla priser, t.ex. Augustpriset, som han belönades med för romanen Allt jag inte minns. Khemiri är även en stark röst i samhällsdebatten, t.ex. fick han stor uppmärksamhet 2013 för sitt öppna brev till Sveriges dåvarande justitieminister Beatrice Ask. Brevet, som inleds med ”Bästa Beatrice Ask…”, är en reaktion på det så kallade Reva-projektet, vilket syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa. Rasism och främlingsfientlighet är teman som ofta återkommer i Khemiris texter. Jonas Hassen Khemiri twittrar på @jhkhemiri, instagrammar under @jonashassenkhemiri och har en Facebooksida och en hemsida.
Förlagets beskrivning
”En pappa återvänder till Sverige för att hälsa på familjen som han en gång övergav. Hans dotter är gravid med fel man, hans neurotiske son har fått egna barn och vill att pappan som nu är farfar ska ta hand om sig själv. Pappaklausulen måste omförhandlas. Men går det? Inte utan krig.
Jonas Hassen Khemiris nya roman handlar om familjehemligheter och blodsband, om gatstenar och dinosaurier, om kärlek och svek. Och om utmaningen i att fortsätta vara familj, trots allt.”
Kommentera & diskutera gärna!