Never let me go av Kazuo Ishiguro är Kathys berättelse om att växa upp på ett väldigt speciellt barnhem och att sakta närma sig sitt öde. Det är en bok som väcker tankar och känslor som få andra böcker. Betyg: 5 kassettband av 5.

Kathy har vuxit upp på ett barnhem och skolgången har skett på en internatskola med andra barnhemsbarn. Nu är Kathy vuxen och är en ”vårdare” som tar hand om ”donatorer”. Hennes liv består till stor del av att jäktat köra mellan olika rehabiliteringscenter för att träffa sina donatorer. På vägen hinner hon fundera över det liv hon levt. Framför allt tänker hon tillbaka på vännerna Ruth och Tommy, som hon växte upp med, men som nu har ”fullbordat” – efter ett antal donationer har de gått bort. Livet fram till nu har till stor del bestått av att prata gamla minnen om platsen där de växte upp, men Kathy börjar mer och mer känna att det inte längre finns någon att dela sina minnen med. Att det är något speciellt med just deras barnhem och internatskola framkommer tydligt, men det är under bokens gång, medan Kathy tänker tillbaka på sitt liv, som det verkligen börjar uppdagas även för läsaren på vilket sätt.

Jag vet inte om det här är en spoiler, men någonstans tycker jag inte  att det är det. Det är alltså så att Kathy och de andra barnen har vuxit upp i den här avskildheten för att de är kloner, framställda för att helt enkelt kunna användas som donatorer när andra människor behöver organ. Jag kände redan till detta innan jag började läsa och det framkommer också skapligt tydligt i boken, om än mellan raderna, att det är så det förhåller sig. Det fantastiska med boken är att den ändå är både fängslande och klaustrofobisk. Trots att man som läsare känner på sig hur det är, så håller författaren uppe en spänning, som, trots lågmäldhet och ett lågt tempo, är gastkramande. Genom att skildra Kathys tillvaro, hennes relation till Tommy och Ruth och genom att berätta om deras uppväxt, så byggs spänningen upp, inte genom att hålla läsaren i ovisshet, utan om att låta berättaren gradvis berätta om, och i viss mån själv upptäcka, vilket öde som väntar henne. För inte så länge sedan läste jag Återstoden av dagen av samma författare. Det är en helt annan bok, en helt annan genre, men det finns något i berättandet som känns igen. Precis som i den tidigare boken, där läsaren får följa en butler, som opålitligt berättar om sitt liv och allt han faktiskt har gått miste om medan han var upptagen med att gå helt upp i sitt arbete,  så finns det något opålitligt i Kathys berättelse. Författaren låter läsaren gå vid Kathys sida och närma sig det smärtsamma som väntar, men länge är det också en berättelse där berättaren tassar kring det mörkaste och svåraste. Mellan raderna spränger något outsägligt hemskt, men berättelsen rör sig mestadels runt det, vilket verkligen gör att man som läsare sugs in och berörs.

Jag älskar hur boken är uppbyggd och den stämning som författaren effektivt skapar genom berättandet. Never let me go är en bok som väcker tankar och känslor som få andra böcker. Jag blev helt tagen av den här berättelsen och kommer inte att glömma den i första taget.

Citerat ur Never let me go

”När miss Lucy till slut sa något var det som om hon noga vägde varje ord. ”Det var inte bra att jag rökte. Det var inte bra för mig, så jag slutade. Men ni måste förstå att det är mycket, mycket värre för er att röka än vad det var för mig, och det gäller er alla.”

Sen hejdade hon sig och satt tyst. Någon sa senare att hon förlorade sig i tankar, men precis som Ruth var jag ganska säker på att hon funderade frenetiskt på vad hon skulle säga därnäst. Till slut sa hon:

”Ni har ju fått veta en del. Ni är elever här. Ni är… speciella. Därför är det mycket viktigare för var och en av er än vad det var för mig att hålla er friska inombords.”

Hon tystnade igen och betraktade oss på ett underligt sätt. När vi diskuterade saken efteråt var några av oss säkra på att hon inget hellre ville än att vi skulle fråga. ”Varför det? Varför är det så mycket värre för oss?” Men ingen gjorde det. Jag har ofta tänkt på den dagen, och i ljuset av de som hände senare är jag säker på att vi bara hade behövt fråga för att miss Lucy skulle ha berättat alla möjliga saker för oss. Det hade inte krävts mer än en enda fråga till om rökning.”

Never let me go

Originalets titel: Never let me go (engelska).
Översättare: Rose-Marie Nielsen.
Utgivningsår: 2005 (första brittiska utgåvan), 2005 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här nyutgåvan, Wahlström & Widstrand).
Antal sidor: 318.
ISBN:  91-46-21094-6, 978-91-46-23476-0.

Kazuo Ishiguro

Kazuo Ishiguro (född 1954) är en brittisk författare med japanskt ursprung. Han har skrivit ett stort antal romaner, i vitt skilda genrer. Hans genombrott kan sägas vara The remains of the day (Återstoden av dagen), från 1989, som också har filmatiserats och för vilken han belönades med Bookerpriset. Även SciFi-romanen Never let me go har filmatiserats. 2017 tilldelades Kazuo Ishiguro Nobelpriset i litteratur.

Förlagets beskrivning

”Kathy, Tommy och Ruth växte upp på ett isolerat internat på den engelska landsbygden. De fostrades till att tro att de var speciella och att deras hälsa var viktig, inte bara för dem själva utan även för samhället. Men varför var de egentligen där? När Kathy i 30-årsåldern tänker tillbaka på sin uppväxt börjar hon minnas saker. Hon minns hur folk som sökte sig utanför internatets grindar inte kom tillbaka och hur människor som kom utifrån verkade vara livrädda för dem. När minnesbilderna fogas samman går sanningen så sakteliga upp för Kathy.

Never let me go är en skildring av tre barns gemensamma uppväxt, men också en skönlitterär kommentar till en vår tids stora etiska frågor: genetik och kloning.”

Bokrecension

Recensent

Bokblomma

Datum

2018-05-07

Bok

Never let me go av Kazuo Ishiguro

Betyg

5