Torgny Lindgren säger sig inte ha några minnen, ändå har han skrivit memoarer med just den titeln. Det är en bok med Lindgrens alldeles egna berättarstil och humor. Betyg: 3+ akademiledamöter av 5.
Torgny Lindgren anser sig inte ha några minnen, men när hans förläggare uppmuntrar honom att skriva sina memoarer så gör han det ändå. Kanske är det minnen, kanske är det skarvat, kanske är det hittepå rakt igenom. Hur ska man veta? Det man kan veta är att Torgny Lindgren alltid har ett fängslande sätt att berätta. Faktum är att jag har svårt att redogöra för vad hans romaner egentligen handlar om, för många gånger känns de mer som ett enda flöde – hans historier börjar någonstans och rör sig sedan över humor och tragik och med flera överraskningar tills de når fram till slutet. Ibland verkar det som att berättelserna når fram till sin egen början, som i romanen Klingsor, som i någon mening både börjar och slutar med samma vinda dricksglas, ett av alla de föremål som konstnären Klingsor har försökt att måla av i sina stilleben.
Även Torgny Lindgrens memoarer, Minnen, rör sig på ett oväntat sätt mellan olika teman och episoder, men författaren håller samma ton och prickar hela tiden in den humor som känns karaktäristisk. Det här är i och för sig ingen bok som lämnar mig med en massa nya tankar och insikter, men den är fängslande, särskilt eftersom att det är Lindgren själv som är berättarröst. Det här är ett värdelöst tips, men Minnen har alltså gått som radioföljetong i Sveriges radio och det är den som jag har lyssnat på. Nu är avsnitten bortplockade, men det verkar som att det också finns en ljudboksversion av själva boken, så om någon vill höra Torgny Lindgren berätta om sina minnen, trots att han inga minnen har, så verkar det fortfarande vara möjligt att göra så. Kan rekommenderas!
Om Torgny Lindgren och om Minnen
Torgny Lindgren (1938 – 2017) var en svensk författare och akademiledamot. Han debuterade 1965 med diktsamlingen Plåtsax, hjärtats instrument, men det stora genombrottet kom 1982 med romanen Ormens väg på hälleberget, som också filmatiserades några år senare. Torgny Lindgren är en av Sveriges mest översatta författare och han har belönats med många priser och utmärkelser. Bland annat har han fått Augustpriset (för Hummelhonung, 1991) och medaljen Litteris et Artibus.
Uppläsare: Torgny Lindgren.
Utgivningsår: 2010 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2011 (radioföljetong i Sveriges radio).
Antal sidor: 213 (ca 6 h lyssning).
ISBN: 978-91-1-302485-1.
Andras röster: dagensbok.com, Eli läser och skriver.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus
, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa.
”Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.
Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.
Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte. Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar.
Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.
Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.
Författares Minnen är ganska efterfrågade, sade förläggaren och tecknade med pekfingret i luften försäljningsavdelningens grafiska översikt. Jag skulle kunna visa dig försäljningssiffrorna.
Du vet mycket väl, påpekade jag, att jag inte förstår siffror. Jag minns dem inte. Om jag kunnat minnas siffror hade jag inte blivit författare.
Jag förstår din tanke, sade förläggaren. Dagarna och åren flimrar bara förbi.
Vi kan inte hålla någonting kvar. Men djupast inne i oss finns ändå alltsammans lagrat.
Bortom vattnet nedanför förlagets fönster glänste Stockholms förnämsta byggnader i middagssolen. I alla de där ståtliga husen hade jag vid skilda tillfällen varit gäst. När och varför minns jag inte.
Javisst, sade jag, allting lagras och komposteras inne i oss, på vilka ställen i kroppen vet jag inte. Men minnen är det inte.Har du aldrig skrivit dagbok? undrade förläggaren.
Hela mitt liv, sade jag. Temperatur och molnighet morgon och kväll. Människors namn, de flesta är döda. Jag säger ofta: Vart tog han vägen? och någon annan säger: Han dog ju för flera år sedan på ett vårdhem i Örebro. Järnvägsstationer, flygplatser. Bilar som jag köpt och sålt. Gatuadresser i Wien och München och Paris och Berlin. Förstoppningar och diarréer. Nätter utan sömn.
Nå, där ser du!
Nej, sade jag. Där finns inga minnen.””
Lämna ett svar