Det finns en hel del författare som belönas med välförtjänta priser, men sedan finns det också de som alltid hamnar på andra plats, på något sätt, trots att de också borde få uppskattning i form av litteraturpriser. Idag tänkte jag blogga om några författare som jag tycker har blivit märkligt förbisedda.

Först och främst tycker jag att Therese Bohman borde ha fått mycket mer uppmärksamhet än vad hon har fått. Det var en hel del snack om Den andra kvinnan när den var ny och den nominerades till såväl Tidningen Vi:s litteraturpris som Sveriges radios romanpris och Nordiska rådets litteraturpris. Därefter var hon aktuell med Aftonland, som fick nomineringar till Augustpriset och Sveriges radios romanpris och säkert fler priser än så… Om hon vann? Nej! Och det är så tråkigt tycker jag! För Bohman skriver exakt och fantastiskt och hon skildrar insiktsfullt som få vad det kan innebära att göra en klassresa. Jag tycker otroligt mycket om både Den andra kvinnan och Aftonland. Aftonland tycker jag dessutom var oväntat rolig – det är en bok som har allt! Synd att jurygrupperna inte verkar tycka detsamma. Jag har fortfarande inte lyckats smälta att förra årets Augustpriset gick till en helt annan bok…

Per Hagman, har han vunnit några priser över huvud taget? Det finns ingen sådan rubrik på Wikipedia i alla fall. Nu har han kanske inte varit den mest aktiva författaren det senaste decenniet, men jag tycker att Att komma hem ska vara en schlager är en av de bästa böcker jag har läst och bara den tycker jag borde kvalificera honom till en massa litterära priser.  Hagman har ett språk som ingen annan, någonstans i gränslandet mellan prosa och poesi, trots att det helt klart är romaner han skriver. Och mellan de precist formulerade raderna ryms så mycket ensamhet, tomhet, rädsla. Han har fått fantastiskt fin kritik för sin senaste roman, Allas älskare, ingens älskling, som kom ut i år och som jag inte har hunnit läsa ännu. Vi får se om den räcker för att ge Hagman lite uppskattning i form av tjusiga priser.

Jag har bara läst Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson, men det är å andra sidan en helt egen roman och en fantastisk läsning. Jag älskade språket, tjejgänget som berättelsen kretsar kring och alla sidohistorier som flimrar förbi. Allt tyckte jag om! Men trots att det snackades mycket om boken och att även de efterföljande delarna (Sund, Ölandssången) har fått en hel del uppmärksamhet så känns det som att böckerna helt har blivit utan nomineringar till de större litteraturpriserna i det här landet? Det är obegripligt tycker jag!