Oftast föredrar jag när författare låter läsaren upptäcka saker mellan raderna istället för när de beskriver och förklarar minsta lilla detalj. Jag tycker att det är dötrist att bli skriven på näsan av en författare som tror att varje litet drag och varje liten händelse måste motiveras och förklaras. Därför brukar jag också tycka om när sluten lämnas lite öppna och fria för egna tolkningar. Jag kan rent av tycka att författare som skriver epiloger har misslyckats, eller i vart fall underskattat läsaren.

Trots detta känner jag ibland att jag skulle vilja stanna kvar lite till i berättelsen. Det gäller särskilt när jag har läst en hel serie eller en tjock tegelsten – har man levt ett tag med några karaktärer så kan det bli lite småsorgligt att släppa dem. Någon som känner igen sig?

Det finns också böcker som helt enkelt väcker frågor. Vad hände sedan?! Jag vet inte om jag verkligen skulle vilja ha en fortsättning eller uppföljare, men här kommer i alla fall några exempel på böcker som jag har haft svårt att släppa. Har du inte läst dem? I sådant fall utfärdar jag en liten spoilervarning nu, för jag kanske kommer att avslöja lite för mycket om handlingen…

Tio över ett är en ungdomsbok om Kirunatjejen Maja, som varje natt ställer alarmet på mobilen för att sedan ligga i sin säng med full ångest över att någonting ska gå fel med sprängningarna i gruvan och att staden ska rasa samman. Rivningen/flytten av Kiruna väcker dock mer oro än den där akuta. I takt med att bostadsområden rivs så flyttar också de familjer som bott där och  en av de som är på väg att flytta långt bort (ända till Luleå!) är Majas allra bästa vän, Julia. Maja & Julia är riktiga bästisar, som kan anförtro precis allt för varandra: förälskelser, panikångest, oro över flytten, allt! Och när boken är slut så uppstår såklart frågan: hur ska det gå för Maja och Julia när Julia flyttar? Kommer de att kunna hålla kontakten? Kommer de att få nya, lika betydelsefulla vänner när de inte längre kommer att dela vardag med varandra? Vad kommer hända?! Det är totalt oroande att inte veta.

Den andra kvinnan av Therese Bohman är en extremt fin och pricksäker bok om klass och makt. Den följer ett berättarjag, som jobbar i matsalen på sjukhuset, men som egentligen drömmer om något annat, något större. I boken inleder hon en affär med en gift läkare: en man från ett annat samhällsskikt och en man med makt, vilket kanske ytterligare sätter fingret på vad klass gör med människor. I boken sker händelser som trots allt gör att boken slutar hoppfullt med att berättarjaget slår sig fri, skaffar sig pengar och plötsligt har nya möjligheter. Men sedan då?! Blev hon författare? Tog hon sig någonstans, bort från den sömniga staden där hon inte tycker att hon passar in? Får hon någon rätsida på det här med klass och makt och skaffar sig en partner som ser och värdesätter henne på riktigt? Och hur går det med vänskapen till barndomskompisen Emelie, som hon lite trevande börjar hitta tillbaka lite till i slutet av boken?

Ester i Lena Anderssons böcker Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar är så ingående analyserad i böckerna att hon känns helt transparent, men frågorna uppstår ändå, tycker jag. I de två böckerna berättar Andersson om Esters hopplösa (och långa!) förhållanden med självupptagna män som inte helhjärtat går in i relationerna med henne, t.ex. för att de också har en annan kvinna på sidan om, eller för att de är gifta med någon annan… Helst vill man såklart att Ester ska hitta en livskamrat som har lite mer ryggrad än så, eller så vill man att Ester hittar någon slags ro i sig själv och fimpar det där med relationer (jag tror inte att tvåsamhet är någon slags universallösning som ger mening och lycka åt alla). Efter att ha läst böckerna undrar jag såklart vad som hände sedan. Jag hoppas att hennes väg inte råkade korsas av en tredje douche.

Efter att ha läst Kristina Sandbergs underbara trilogi om hemmafrun Maj (Att föda ett barn, Sörja för de sina, Liv till varje pris), så kanske jag inte lämnades med en rad konkreta frågor, men däremot uppstod ett tomrum. Jag tycker så himla mycket om Maj och efter att ha plöjt cirka 1500 sidor om hennes våndor, oro och kämpande så känns det SÅ konstigt att bara släppa henne. I trilogin knyter Sandberg ihop det rätt bra, efter att genom böckerna ha följt Maj från 20-årsåldern och genom hela livet. Det kanske inte går att skriva en fjärde bok, inser jag, men ändå! Tomheten!?

Hjalmar Söderbergs klassiker Den allvarsamma leken är inte heller en bok som lämnar en helt i ro. Boken följer Arvid och Lydia, som har haft en ungdomsromans, men som sedan har gått helt olika vägar i livet och ingått (olyckliga) äktenskap med andra livskamrater. Släppa varandra kan de dock inte riktigt, eller kanske snarare kan de inte släppa tanken på hur livet hade kunnat vara om inte. Paret hamnar till slut i något av ett vägskäl och boken slutar inte riktigt med att de ”levde lyckliga i alla sina dagar”.  Så hur blev deras fortsatta liv egentligen? Hittade de någon slags ro? Separerade Arvid och hans stackars fru? Åh, livet och kärleken alltså! Söderbergs roman är en mästerlig skildring av passion och kärlek och om hur svårt det kan vara med relationer, men vad fint det vore att också få veta om det liksom löste sig för Arvid & Lydia till slut!