Välkommen till Amerika kretsar kring en familj i total misär. Dottern i familjen, som också är bokens berättarröst, är ca 11 år gammal och har helt slutat att kommunicera med omvärlden. Hon har bestämt sig för att inte tala och hon tänker heller inte skriva något i den skrivbok som hennes mamma sticker åt henne. Hon vill heller inte nicka eller visa sin åsikt på något annat sätt. Hon sluter sig bara inåt mot sina grubblerier. Sonen, berättarjagets storebror, gör samma sak, fast på sitt sätt. Han stänger in sig på sitt rum med sin musik och han är så mån om att få vara ifred att han till och med spikar igen dörren inifrån och där sitter han och kissar i flaskor eftersom han inte ens går ut för att uträtta sina behov.

Genom berättarjagets rädsla och de skräckfyllda minnen hon plockar fram så framgår det att pappan, som nu är död, led av bipolär sjukdom och att det gick ut fruktansvärt mycket över familjen. Mamman är fortfarande en någorlunda fast punkt i tillvaron, även om det är uppenbart att hon inte förstår hur hon ska hantera sina barns problem. Vill flickan tiga så får hon göra det. ”Det löser sig säkert”.

Välkommen till Amerika är en bok som vältrar sig i så mycket elände och tragik att det är smärtsamt att läsa. Allting berättas ur det här barnets ögon, vilket också gör allting mer beklämmande. Såhär borde inget barn få ha det.

Det är fint skrivet (även om rösten inte direkt känns som en 11-årings) och med sina 92 sidor är boken föredömligt kort tycker jag. Det är ju så fint när författare lyckats skriva tight och få ihop en berättelse på ett litet sidantal. Men nja. För mig blir det lite för mycket av alltihop. Det slår över till slut och istället för att leva mig in i berättelsen och känna med bokens huvudpersoner så landar det för mig i att det känns lite klichéartat och att det inte känns så realistiskt.

Det här är en oerhört hyllad bok och den är också nominerad till Augustpriset i år (på måndag får vi veta om den vinner!). Själv önskar jag att jag tyckte bättre om den än vad jag faktiskt gör. Det vore så fantastiskt om det här vore en riktigt bra bok om psykisk sjukdom och om att vara barn och anhörig till en förälder som inte räcker till, men nja. Jag tycker att författaren vrider på för mycket och fyller berättelsen med alldeles för mycket fasa och desperation för att det ska gå in hos mig.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en kort liten roman om att vara barn och anhörig till en förälder med psykisk sjukdom.

Betyg: 2 skolbränder av 5.

Citerat ur Välkommen till Amerika

”Det var nu länge sedan jag slutade prata. Alla har vant sig. Min mamma, min bror. Min pappa är död, så jag vet inte vad han ska säga. Kanske att det var arvet. Arvet slår hårt i min släkt. Obönhörligt. De rakt nedstigande leden. Kanske hade jag tystnaden inom mig hela tiden. Förut sa jag saker som inte stämde. Jag sa att solen sken när det regnade. Att havregrynsgröten var grön som en gräsmatta och smakade jord. Jag sa att skolan var som att gå in i beckmörkret varje dag. Som att hålla i sig i en ledstång tills dagen var slut. Vad gjorde jag när skolan slutade? Jag lekte inte med min bror för han låste in sig på sitt rum med musiken. Han spikade igen dörren. Han kissade i flaskor han hade där inne. Just för detta ändamål.”

Om Linda Boström Knausgård och om Välkommen till Amerika

Linda Boström Knausgård (född 1972) är en svensk författare. Hon debuterade 2011 med novellsamlingen Grand mal och Välkommen till Amerika är hennes andra bok. Hon är gift med författaren Karl Ove Knausgård.

Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Modernista).
Antal sidor: 91.
ISBN: 9789176458297.
Andras röster: Bear books, dagensbok.com, Feministbiblioteket.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”I Välkommen till Amerika möter vi en familj på randen till katastrof. Det är nu länge sedan flickan slutade prata. Mamman, skådespelerskan, och brodern, som spikar igen sin dörr och kissar i flaskor, har båda vant sig. Och alla vill de vara ifred. Samtidigt längtar de ofantligt mycket efter varandra.

Den döda fadern kan plötsligt sitta i flickans säng när hon kommer hem från skolan. Bara flickan vet att hans död är hennes skuld. »Vi är en ljus familj«, upprepar mamman. Men flickans mörker sipprar in under dörrspringor och rinner ur kranarna i badkaret. Frågan om vem som är starkast finns där hela tiden. Och en kärlek så stark att den hotar att slå dem sönder och samman.”