Den tredje diktsamlingen i Bodil Malmstens Samlade dikter är Paddan & branden från 1987. Den börjar med dikter om en änkling i Södra Norrlands fjälltrakter & inland. Det är både dikter om att förlora en närstående och att vara ensam på landsbygden. Malmsten skriver om de rejäla fruntimmer som sliter på sina gårdar, men också om att vara en ensam, äldre man som plötsligt ska sköta gården och hushållet själv. Det är både sorgligt och lite tragikomiskt mitt i alltihop. Malmsten är finurlig och hittar alltid rätt ord. Ibland uppfinner hon nya ord. Blodplättspaltar. Svensktoppsenkelt.

Boken fortsätter sedan med dikter om att leva i fosterhem och att inte känna tillhörighet. Det här är Paddan & brandens mest berörande och brännande dikter, kanske för att det blir så uppenbart att Malmsten skriver om något som hon har upplevt själv. Malmsten spenderade sina första år i Södra Norrlands fjälltrakter & inland, som hon själv brukade kalla det, men växte sedan upp i fosterhem i en tillvaro som förmodligen inte var alltför munter. Vid sjutton års ålder gjorde hon ett allvarligt försök att avsluta sitt liv. Bakgrunden till den desperata hopplöshetskänsla som måste ha drabbat henne i tonåren märks i dessa dikter och även sjukhusvistelsen som följde, för den delen.

Avslutningsvis diktar Malmsten om Paddan & branden, som fått ge namn åt boken. En herrgård brinner ner, en padda överlever. Jag har svårt att tolka symboliken, som Malmsten garanterat har haft i åtanke. Visst är det väl dikter om klass, men det är inte dikter som är lika rakt på sak som dikterna i bokens första hälft.

Hur som helst så tycker jag verkligen om den här boken. Malmsten har alltid imponerat med sin exakthet och förmåga att hitta precis rätt ord för att sätta rätt stämning. Här skriver hon också mycket personligt och berörande om några tunga ämnen. Fint, sorgligt, tragikomiskt.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill njuta av Bodil Malmstens precisa och perfekta formuleringar i några av hennes mest personliga och berörande dikter.

Betyg: 4+ herrgårdar av 5.

Citerat ur Paddan & branden

Ur ”Arv från ett fosterhem”:

”Man ärver ingenting utom det här:
att man inget har & man ingen är

Man vet att man enbart hör
Hemma
Utanför
Till den dag man dör
Man vet att man vet hut
Tills alltihop är slut
Se men inte röra
Inget kunna göra
Men höra
Publiken
Musiken
Ifrån sitt utanför
Där man hör
Hemma
För
Hut går alltid hem
Man vet aldrig till vem”

Om Bodil Malmsten och Paddan & branden

Bodil Malmsten (1944-2016) var en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner!. Den första romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008. Malmstens blogg finns fortfarande på www.finistere.se och hennes twitterkonto hittas på på @BodilMalmsten.

Utgivningsår: 1987 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här samlingsvolymen, Albert Bonniers förlag).
Ingår i: Samlade dikter.
Antal sidor: 82.
ISBN: 91-0-047171-2, 9789100158187.
Köp boken hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Det finns ett sug efter Bodil Malmstens dikter. Det märktes inte minst i mars 2015 när hon kom ut med Det här är hjärtat, som var hennes första diktbok på 22 år. ”Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den”, sa Bodil Malmsten då. Det var ”en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt om den orimliga förlust som kallas döden”.
Och nu ges den ut igen, i en vacker volym tillsammans med Bodil Malmstens alla tidigare diktsamlingar, från Dvärgen Gustaf från 1977 till Inte med den eld jag har nu från 1993. Åtta diktsamlingar och några rasande fina uddadikter inom ett par pärmar, allt formgivet av Bodils dotter Stefania Malmsten.
En volym med samlade dikter är som gjord att bläddra i och fastna än här, än där. Kanske vid den gripande sorgedikten om Bodils första förläggare, Gerard Bonnier, eller vid ungdomsminnen om mormor och kusin Stig, eller i hela diktsamlingen Nefertiti i Berlin, som skildrar en relation mellan en mamma och hennes flygfärdiga dotter.
Bodil Malmstens poesi ligger nära hennes eget liv, nära allas våra liv. Hon sträcker sig brett och hon når långt. Hennes samlade dikter är en prydnad och en värmekälla i varje boksamling.”